Gamla Stan sjuder som ett långkok och det luktar restaurangos, avgaser och sololja när H och jag travar ned mot bussen vid Stadsgårdskajen som ska ta oss till Hellasgården åt Nackahållet. Vi vill gå i luft som doftar skog och det utan att trängas. På bussen kommer jag att tänka på boken ”Into the Wild” av Jon Krakauer och den handlar om en ung man, det är en dokumentär berättelse, som förläst sig på naturskildringar. Han ger sig av med en rätt skräpig bössa, en ryggsäck med lite överlevnadsutrustning och vill bli ett med naturen. Vilket han också så småningom blir eftersom han svälter ihjäl.
På Hellasgården behöver man inte hungra men vi nobbar fikat och de Belgiska frasvåfflorna, vilka man får stå en timme i kö för, och ger oss av till närmaste orienteringskarta.
H har gjort lågkolhydratmackor, faktiskt lika fluffiga som onyttigt bröd, packat ned kaffe, vatten och äpplen.
Ska vi ta den blå eller den gula? De är lite olika långa men jämna som plåster av asfalt. H har givit sig den på att hitta Sörmlandsledens början men vi kammar noll och sätter iväg ned mot Saltsjön, över stock och sten, trafiken försvinner och snart är allt bara svett, skogssus samt en och annan Mountaincyklist.
Stigen, den slingrar hit och dit och är ur synskadesynpunkt inget vidare men åt andra sidan är det härligt att knata 1 mil och komma ned vid Solsidan. Skogen lämnar plats för öppna fält, man känner Ivar Los ande sväva över bygden och för mitt inre ser jag statare tysta stå med mössan i hand medan inspektorn åker förbi i ett fyrspann.
Mackorna smakar bättre än maten på en Guide Michelinkrog och flera timmar senare, när vi trötta men nöjda bänkat oss på Saltsjöbanan mot Stan känns det ändå som om vi varit i det fria.