”Högt där uppe i skyn seglar en skapligt stor rovfågel” säger Urban och suger på sin cigarett. Vi sitter på bron och dricker kaffe.
Det smakar extra bra då han just hjälpt mig att göra färdigt nätet som täcker hönsgården. Nu kan den där spejande kroknäbben i himlen se sig om efter ett annat byte. Här har han/hon inget att hämta. Tji fick du, hönstjuv.
Urban sätter sig på Gammelhusets trapp och läser Heidegger.
Själv lyssnar jag, inomhus och med Rufus tätt intill, på Australiska Brooke Davis ”Millie Birds bok om döda saker” som läses finfint av Kerstin Andersson.
En liten flicka, Millie, förlorar sin pappa och blir lämnad av sin mamma. När hon i smyg övernattar på ett varuhus träffar hon en gubbe som rymt från ålderdomshemmet och som gömt sig på samma ställe. De råkar på en tant, vars man är död, är rätt knäpp, ja liksom gammelknäpp, hon har levat helt isolerad i sju år och trion ger sig iväg genom australien för att hitta Millies mamma. Som inte vill bli hittad. Hon är skogstokig. Millie är fixerad vid döden, döda saker och att alla ska dö medan gamlingarna gaggar, ställer till det, gör mycket bra och har sig. Det är sorgligt, otroligt kul och väldigt bra skrivet. ”Hon (en tågvärdinna) har ett leende som skulle kunna försörja hela världen med el. ”
Folk frågar mig hur jag förbereder mig inför ”Ring P1”och jag brukar mumla något om att jag slaviskt följer alla nyhetssändningar och plöjer allt från New York Times till Ljusdalsposten. Men det stämmer inte riktigt för i verkligheten läser/lyssnar jag på romaner och promenerar.