Solen bäddar in hela landskapet i en tätslutande värme. Det luktar utvuxen sensommar, örterna i dikena vispar i lårhöjd och på vägen möter jag B. När vi sagt hej fortsätter hon med anklagande röst:
”Det är ju sådan värme.”
Hon söker medkänsla men jag har ingen att ge. Det hade inte spelat någon roll om det varit växlande molnighet, ljumma vindar och precis lagom allting. Hon hittar alltid ändå på något att klaga över och jag vet inte vad jag ska säga för jag jobbar inte, är ledig.
Promenerar vidare och tänker på L. Han är nöjd med alla väder, tar allt med jämnmod och har inte ändrat åsikt sedan 1965.
Jag brukade tänka att det var väldigt fint att vara så konsekvent, men jag vet inte, oföränderlighet är inte mycket att möblera sitt inre hem med. Tråkigt och värdekonservativt.
Efter ytterligare några kilometer råkar jag på S, vi har inte träffats på 30 år, och nu är det dags för den stora uppdateringen.
”Jag hade en kärring som dumpade mig men sedan fick jag tag på en som är 25 år yngre.” Han verkar nöjd, mycket tillfreds, och jag kan bara hummande instämma i undertexten. Skrattar bäst som skrattar sist.
Magda och Martin ställer i ordning inför kvällens Kräftskiva och det blir säkert hur trevligt som helst. Jag har dock vänligen tackat nej då jag vill vänta med att beträda Världen till måndag morgon och ”Ring P1”.