”Åh den där” säger TM trött, ”Han är så dålig på att vara blind”.
Vi står på perrongen invid Sundsvall Central och jag ska strax kliva på tåget. Det kommer en annan blind gubbe längs perrongen, med ledsagare och allt och han är inte bekväm. Han grymtar och har sig, roterar den vita käppen som ett Ninjasvärd och utstöter skuldbeläggande stön. Det är som om hela världen gaddat ihop sig mot honom, naturkatastrofer och krig kan ta sig därbak, det är han som har det svårast och alla, gripna av ett ohyggligt dåligt samvete, borde genast störta till hans undsättning
Karlen är på det hela taget rätt gräslig och ett dåligt exempel på vad en funktionsnedsättning kan göra med en människa, eller tvärtom.
Sådan vill jag inte bli och jag är i normala fall rätt bra på att inte kunna se med ögonen. Självständig och hyfsat vän med min situation klarar jag mycket och försöker undvika att sörja över det jag inte kan. Man har det som man har på samma sätt som alla har det som det har det. Det enda man kan göra är att göra så gott man kan och så är det bra med det.
Den här sommaren blev jag lik förbannat våt när jag klev snett och blev stående i livets vattenpöl. Kanske för att jag sagt adjö till allt som ger ett falskt självförtroende. Och så mötte jag mig själv igen. Skör och osäker blev jag åter dålig på att vara blind. En ängslig trevare.
Nu har det gått några veckor, stålbadet är över, och jag börjar få tillbaka mitt goda humör och överlevarinstinkt. Att ta livet på allvar är ingen All Inclusivesemester med åkband som ger fri tillgång till det som är fint och bra men håller det onda borta.
Går runt byn, passerar Kyrkan, skolan och kommer till T-korsningen där Mellanfjärdsvägen möter Landsvägen/G:a Riks 13. En bil kommer bakom mig, passerar och stannar i korsningen. Bilhelvetet bara står där och jag undrar om det är nyfikna som vill ta en titt på byns egen Stevie Wonder, med solbrillor och vit käpp. Knäppa lite kort kanske. Aphjärnor!
Då öppnas bildörren, en man ropar och rösten är uppriktigt fylld med en fråga:
”Du, vet du hur man kommer ut till E4?”
”Javisst, ta bara höger nu, passera järnvägen, en stor brandstation på höger sida och så är du strax ute på E4.”
”Tack så mycket!” ropar mannen, drar igen bildörren och kör iväg.
Kul att få hjälpa en annan människa samtidigt som detta stärkte mitt blindsjälvförtroende med några hundra %. Promenerar vidare, lättare om hjärtat.
Va’ kul. Så ska det vara. Alla med! Ha det.
Du är så klok och insiktsfull Täppas. Det du har skrivit idag här ovan är så bra, så bra! Härliga karl!
På måndag åker jag till Micke med Y-bussen. Det har varit (och är) lite jobbigt nu- få se hur det går. Kanske jag stannar en vecka, har ej bokat nån hemresa ännu.
Hälsningar från Ulla H
Tack, här känner jag igen mig så väl! Mitt motto är: ”Man har det som man tar det!” (Fundera på den, du 😉 ) // Tina från Helsingborg