Det luktar ruttet sjögräs, bräckt innanhav och är det inte en Ejder som knorrar och går på ute bland stenarna?
Över himlen brummar ett trafikflygplan som förmodligen just lyft från Midlanda.
I bakgrunden mixtrar H med spritköket och gör i ordning kaffevatten.
Vilka kommer att få kaffe först, vi här nere vid kanten av ett för dagen spegelblankt innanhav, eller de som där uppe är på väg mot sin slutdestination.
Det spelar ingen roll men en sak är klar och det är att H är mitt livs Kaffeflicka.
Hon fortsätter högläsa Prema Chödrönboken, medan vi smuttar på det heta kaffet vid den mossiga och gistna uteplatsen nära vattnet. Vi fnissar åt en del riktigt gräsliga Självhjälpsklyschor och att det ständigt refereras till den och den munken, t.ex. Dodo Baivabbagumbo och vad denne sa eller gjorde på 1100-talet. Metaforiken får mig att stundom bli förbannad som de gånger författaren använder ”Blind och döv” för att gestalta okunnighet. Men annars finns där mycket bra om att släppa taget, göra sig fri från sådant som bara smutsar sinnet och att det helt enkelt inte finns något som enbart ren och skär trygghet.
Vattnet kluckar, var det en fisk?, och jag tänker på att inte allt i Tibet, där alla de där sluga munkarna bodde, innan Kineserna ockuperade, var fint och bra. I klostren rådde en bra ordning men vanligt folk var så fullproppade med vidskeplighet, de trodde att onda andar skulle komma in i huset om man hade en skorsten, vilket fick till följd att en stor del av innevånarna fick hemska lungproblem där de satt och hostade i sina rökiga hus.
Vi lämnar Rävstensudden, sänder en tacksamhetens tanke till Jörgen och Carina, som lät oss låna stället, vandrar stigen tillbaka till bilen och resan hem.