”Där kände jag ett regnstänk, tänk om det drar ihop sig till regn?” ”Jo men sticker inte solen strax fram mellan träden där borta?”
Vi sitter ute och äter. Det är alldeles för kyligt och fuktigt för att sitta ute men H:s tillresta väninna och rosévin har gjort sitt. Jag höll på med mitt, lyssnade på ”Buddenbrooks”, tappade inflytande och så sitter vi ute och fryser.
Funderar, medan jag går runt byn, på varför jag är så skeptisk, ja riktigt gubbsur när det kommer till att sitta ute och äta. Visst, när det är toppenväder men måste man sitta ute bara för att det står i almanackan att det är sommar?
Under hela min lyckliga/oerhört tragiska barndom, var jag tvungen att under sommaren sitta ute och äta middag. Vickande pinnstolar på opålitliga sandstensplattor. Vi var hyfsat upplyst medelklass från staden och vid utebordet på altanen, med sjön nedanför slänten och vinden som lekte i talltopparna, hackade jag tänder medan en myggspiral pyrde under bordet. Storlommen ropade över sjön, maten kallnade hastigt, det var alltid några grejor till bordet som glömts bort, någon måste springa och hämta.
Farsan älskade varje sekund. Han tömde upp en snaps till från karaffen, precis så immig av att ha stått i bäckens 8-gradiga vatten att spriten blev en kulturgärning mer än just bara alkohol. Han petade bort fiskkött mellan tänderna, konstaterade frustande entusiastiskt att, trots att regnet hände i luften, att det var härligt på landet.
Mamma log undvikande, tog en klung Vino Tinto ur ett senapsglas medan syrran tittade ned i tallriken. Och, så trumpetade han på: ”Titta noga nu, se hur den där fräcka Nötskrikan tar för sig vid fågelbordet och skrämmer vettet ur de andra fåglarna.” Han fick Nötskrikan att låta som Hitler medan alla andra var fina, bra och sådana som Diktatorn jävlades med. Fågelbordsterrorism. Idag, när vi sitter där, säger jag att jag kan gå in och sätta på kaffet, dricker det själv där inne men skickar ut kannan och koppar genom fönstret. Där kom jag undan. Fåse, var är jag i boken? CD 23 av 30. Jag älskar boken, måste resa till Nordtyskland, vara i Thomas Mannmiljöer, eller i minnet av dem, och dra på trissor vad Irene Lindh läser bra. Ljudboken ”Buddenbrooks” är ett mästerverk rakt igenom.
Tuppen Moa galer, hör jag damerna prata därute, ja de har i alla fall ingen Prostata som de kan kyla ned. Själv trivs jag bäst under täcket.
Plötsligt är det morgon, boken är färdiglyssnad, huset tyst och kvar finns bara den sortens stora bitterljuva tomhet i magen som när något stort tagit slut.