EGOTRIPP

Botgöring. Dumpar alla förskrivna psykopiller samt de jag köpte, lika okomplicerat som att handla Kexchoklad på Pressbyrån, på de albanska apoteken. Åt helvete med hela skiten.

Packa den lilla Röda ryggan med Vatten, Äpplen, en Suvivi. Allkniv och en Regnjacka, utifall. Vandrar ensam och allena från Jättendal till Hårte. Träffar ”Löken” som fått några fina Abborrar samt Sten Kardell som vill bjuda på skogsfika,de jobbar med att skörda sådana där ensilagebollar på närliggande åkrar, vilket jag vänligen avböjer. Går högerut mot Mellanfjärden. Kanten på ”Kustvägen” är för jävlig, opålitlig och konstig.

Sommaridyllen Mellanfjärden ser mig stappla in som ett spöke. Sätter mig vid vägkanten och halsar ur en dunk. Det måste vara Hembränt. Det vet man ju hur sådana där är. Jättendalsvattnet smakar härligt.

Traskar vidare och vid ”Trollska skogen” är det ett satans hålligång med vakter och grejor. Några sommarfräscha ensamstående mammor (som gjort rara barn med opålitliga svin till karlar) vill ”hjälpa” mig till rätta, det osar IKEA-familylån och hela baletten och jag vill bara hem. Tror att jag är i vikarängsbacken när jag inte är det.

Funderar på att skriva en insändare till ”Blindtidningen” där jag skulle brännmärka alla som sätter ut blomkrukor vägnära sina infarter. Infarter över huvud taget, de som bryter vägkantslinjen, borde förbjudas.

Tänker på hela livsskiten men kommer inte på en enda konstruktiv tanke. Men det är skönt att gå, gå, försöka följa kanten med käppen och bara gå. 2 mil och inatt kommer jag inte  behöva Imovane för att slagga. Den saken är klar.