Vi mellanlandar i Istanbul, en storflygplats och den är som sådana är. Plastiga och en kopp kaffe kostar en förmögenhet men eftersom det inte finns någon annanstans att gå så dricker man det där jävla fikat.
Jag hatar Storflygplatser men jag tror det framgått av de senaste inläggen att jag älskar Tirana. Arbetslösheten är 45% men ändå hänger ingen läpp, i alla fall inte offentligt och Den andliga svackan som uppstod efter Kommunismens fall utnyttjas hänsynslöst av diverse missionär. De försöker sälja in gud i olika former av trossatser. Cyniska skithögar.
Men Albanerna själva är så fina, hjälpsamma, inte bittra och man behöver aldrig känna sig som en vandrande plånbok/korkad turist, även om man är det. Det var många år sedan jag mötte så mycket genuin värme och vänlighet.
Chefen för det trivsamma “Hotel Broadway” kör Maria och jag till flygplatsen, jag får en kram och skakar hans väldiga nävar.
Nu någon timme till i detta transithelvete av plast och skyhöga priser, flygplatsen i Istanbul, och sedan går planet hem. Maria har lovat att köra oss till Hälsingland och jag har lovat att hålla henne vaken med snuskiga historier och vad jag kan hitta på.
Imorgon höns.