Det har hänt att jag gjort mig lustig över Lantisars syn på Stockholm och dess liv. Människor från landsorten trängs i korsningen Åhlén, Drottninggatan och Sergels Torg. De känner den förvirrade stressen in på bara skinnet, obehaget bekräftar allt de hört, och det är inte lite, och åker man tunnelbana, och hur fan hittar man till den, så är där genast en knarkare som bara på rent djävulskap sticker sin knarkspruta i en.
I själva verket är alla i t-banan försjunkna i sina egna mobiler. De är inte här och nu. De är någon helt annanstans och den personliga kontakten är lika med noll. En teori jag har är att dessa personer är rätt nyligen inflyttade stockholmare och de känner sig så osäkra i sin tillvaro att den enda tryggheten finns på nätet.
I vilket fall: Igår reste jag till Stockholm. Maria skjutsade mig till den lilla stationen i Gnarp och sedan var det byte i Gävle. En vänlig person, en gullig Libanes som inte visste om han var vare sig i Korpilombolo eller i Gnesta, hjälpte mig. En dam noterade min utsatta belägenhet, jag prisade Libanesen för han välvilja, och kvinnan tog över ledsagningen. Hon var, som Greven brukar säga, ”Fett skillad” och kunde läsa både plattform, avgångsskylten och hitta rätt vagn. På det nya tåget, från Gävle till Stockholm, satt jag i djurkupén, efterhörde om där fanns någon som skulle kliva av i Stockholm och var denne då skulle ta vägen. En rar kille med en Rottweilerkorsning sa att jag kunde följa honom till t-banan och jag sa att då kunde han, som inte var Stockholmare utan student, åka gratis med mig som min ”Ledsagare”. It´s was a deal.
Hans hund nosade efter Rufus men uppträdde annars belevat. Jag kliade honom på hans väldiga panna och jag tror att han såg på mig med snällögonen.
Det var en stund senare, när vi kom till stan och gick ned i t-banan som jycken fick någon slags spatt. Vi bordade en vagn, jag skulle bara en station, till Gamla Stan, och hundmannen till telefonplan.
Plötsligt gick säkringen, en huvudpropp, i hundens hjärna, han morrade mordiskt, hoppade upp och tog ett stort bett rätt över Rufus korg, den som alltid hänger över min axel. Det var som om hundjäveln misstog sig på min katt och en kokt med bröd.
Ägaren till hunden ryckte åt sig det kreatur som nu blivit ett odjur, gav den bannor och ursäktade sig å det ludna fanskapets vägnar.
När jag väl kommit hem, trasslat omkring bland en massa uteserveringar, katatoniska turister samt gatumusikanter och klev in i lägenheten hoppade Rufus obekymrad ur sin väska, gick raka vägen till matskålen och började mumsa. Jag hade redan tagit fram numret till en Leg. Kattpsykolog men det behövdes inte.
Livet går vidare och som Armstrong sa på månen, fast tvärtom och på lite annat sätt: Det här är ett litet bett för mig men en saftig tugga för hela mänskligheten.