Himlen sommardjupblå, några små molntussar (ögonvittne) och vinden är varm. Efter långa kalla veckor känns den här dagen som en Joker. Det är något konstigt med alltihop och jag känner mig nedstämd när jag kryssar mellan kossiga, de bara står och står, glor och slickar på glass, turisthopar på väg mot Järntorget och Taubestatyn. Urban som står där och väntar är inte vidare värst uppåt heller. Kanske är vi bättre på glesa, gråa och stelfrusna dagar i slutet av Januari.
Vi smågruffar om marknadshyror, skattesubventionerad psykoanalys och han undrar varför i helvete jag ska till Albanien? ”Det är som ett inre tvång” säger jag och han skakar på huvudet.
Djurgårdsfärjan är knökfull och vi får, tillsammans med hundratals andra människor, vänta på nästa båt.
När färjan lagt till vid Gröna Lund är luften tjock av grillos och utropen i Nöjesfältets högtalare. Alla kassor är öppna och köerna ringlar. Vuxna ropar efter trilskande barn och det kommer bara mer och mer människor.
Luften är tät som Långfil och det hela är lika deprimerande som Finsk tango, Tysk Gladjazz och sorgkantade förhoppningar. Januari, jag längtar din tysta kalla kind.
Efter promenaden runt Djurgården, färjan tillbaka, släpper Urban mig på Kornhamnstorg och slänger sig i en taxi. Om tio minuter står hans nästa patient och trampar i hallen på Rådmansgatan.
Stanley ringer när jag går in i ”Passagen” upp mot Västerlånggatan och vi pratar medan jag tar mig hela vägen hem till porten. Vi hinner prata om både ditten och datten, han är överförtjust över ett av mina boktips, tack Diana i Laholm, och säger att han älskade ”Taksim” av Stasiuk. Två försäljare av begagnade kläder skramlar fram i en fallfärdig skåpbil genom upplösta gamla Öststater. Rostiga stängsel och söndervittrad betong. Döda fabriker och skogar som strukit med i något giftutsläpp. Berättelsen har ett så underskruvat sug att man blir helt nitad, uppslukad och tagen.
Ringer Jullan i London och gratulerar på 23-årsdagen. Hon trivs, spinner som en katt och ska på fin fest.
Sedan, det bästa av allt; det är X-trapris på ”Tuttifrutti” när jag går ned för att handla middagsmat på ”Munkbrohallen”.
Imorgon är, som Christer Björkman brukade sjunga, en annan dag.