POLARPRISETS SMOKINGPARTY

  Gastandet från Hötorgets grönsaksförsäljare drunknar i sorlet ur åskådarleden, de som bevittnar när Susanne och jag plus några hundra till ytterst välklädda människor, går på en himmelsblå matta in mot Konserthuset och utdelningen av, och showen kring, årets Polarpris.

”Åh Amelia” rosslar jag och, samtidigt som jag håller om de härliga höfterna, borrar in näsan i hennes frisyr.

”Jag heter Alice” säger kvinnan ”Alice Bah Kuhnke”. Susanne skrattar, Amelias gubbpojkvän morrar och så där håller det på.

  Det doftar exklusiva parfymer och dyrt rakbalsam, det frasar i långklänningar och aningen löjligt blir det när Kungen och hans familj gör entré. Då spelas ”Kungssången” och alla står upp. Det hela liknar en Operettrojalism, men vad fan, det imponerar visst på de amerikanska gästerna.

  Showen är bitvis seg som en countryballad med gråtande slidegitarr, Emmylou Harris är inget uppåttjack precis,  jag somnar men vaknar när en Japan, eller är det en hel skock med Japaner,  framför ett otroligt trumstycke. De bankar och härjar så att revbenen skallrar. Det är skönt, fysiskt påtagligt men så är också den kvinna som vunnit den klassiska prisdelen, en döv Brittisk slagverkare, vilken byggt en trumskola på vibrationer snarare än ljud.

  När pristagarna fått sina diplom och checkar avgår bussar till Grand Hotells vinterträdgård, rosa champagne och småprat. Gafflar med en den ene och den andre. Susanne är den yppersta av lotsar i detta hav av ”Kul, kul” och ”trevligt, trevligt”. Det blir ett ryggdunkande utan gränser men jag är helt beredd att lita på författaren Lena Andersson när hon  prisar  mina insatser som ”Ring P1”-programledare. Hon skriver själv mycket personligt och det känns som vi känt varandra sedan länge. Hennes gubbpojkvän, Björn Linell, legendar inom förlagsbranschen, tar några  bilder av Susanne, jag och Lena Andersson.

Över huvud taget faller mina farhågor för att kunna njuta av denna tillställning trots att jag är blind  på skam. Det är tvärtom en fördel att kunna tafsa på hög och låg men någon vid vårt bord säger, när Kungaparet åter gör entré, att Hennes Majestäts ansikte är så lyft att det skulle rämna om man så bara knäppte med fingrarna.

  Får en björnkram av Lill Lindfors och vi pratar om vad man säger när en kollega gjort något riktigt uselt men man vill ändå inte såra.

Vi kommer överens om att kommentaren: ”Mycket intressant” kan fungera.

  Susanne undrar vad jag och Lena Andersson hade så mycket att prata om men jag spelar svår och börjar slänga käft med en finansman, eller är det ”Stakka Bo” eller Rickard Wolf. Det måste vara den senare för jag får en blöt puss. Plötsligt babblar Susanne med paret Ledins son Theo och han gick ju i samma klass som Jullan på Östra. Allting  hänger ihop.  Alla är glada.

Jag sitter mellan Susanne och Sofie. Hon är väldigt rar, har tre barn och jobbar inom familjeföretaget. Något med finans. Snett mitt över sitter en klämmig norrman, arbetar på Universal Pictures, och var den som gav Jo Nesbø hans första förskott och även är personen ”Eddy” i boken där Harry Hole är i Australien.

  Tvärs över sitter en kvinna som disputerat på ensamstående mammors konsumtionsvanor och bredvid henne Rockaren Nisse Hellberg från ”Wilmer X”.

  Jill Jonsson är toastmaster, systrarna ”First Aid Kit” sjunger sin senaste hit, utstyrda som Prärierosor, så att nackhåren står ut. De stillnar, alltså nackhåren, när Tommy Körberg och Lill-Babs kör ett medley på gamla Stikkan Andersondängor. En manskör sjunger snapsvisor. Emmylou sitter med Kungen. Undras just om han berättar för henne att om det är något som håller honom uppe så är det att ensam i en bil, den luktar plast och läder, på väg in från Drottningholm, om morgnarna lyssna på ”Ring P1”.

  Sedan blir det vickning i Stikkan Andersons anda: Kokt med bröd.