Vinden driver skoningslös över den gigantiska och K-märkta Skogskyrkogården, hatten blåser av två gånger, när Inga och jag tar oss mot ”Det Heliga Korsets kapell” och begravningen av Nisse Andersson.
Vi hade honom som lärare på Nyckelviksskolan under början av -70, vid den linje där vi studerade ett egendomligt hopkok av psykologi och slöjd. Nisse hade arbetat med både Skå-Gustav och Carl Malmsten och personifierade denna blandning. Han kom att bli en av mitt livs viktigaste Mentorer, fick mig att lita på det som var udda inom mig och att inte vara rädd för osäkerheten. Våga vara, helt enkelt, på gott och på ont.
Någon berättade att han, i början av en ny termin, frågade i Lärarrummet hurdan den nya gruppen var och när han fick svaret: ”De är jätteduktiga” så sa han:
”Usch då”. Duktiga människor imponerade inte på Nisse, sådana finns det hur många som helst av, de gör väl i och för sig ingen skada, men det leder inte till något genuint.
Duktighet är bedrägligt då den genomsnittsklyftige personen kan räkna ut vad som behövs för att göra rätt, anpassa sig till normen och få stilpoäng för detta. En känsla av att vara lite bättre blir den duktiges bäste vän och i detta, något högre tillstånd, kan den blicka nedåt med moraliskt oförvitliga och aningen fördömande ögon på alla dessa som inte riktigt når upp till normen. Den duktiges värld krymps av att livsinnehållet inte blir stort mer än att vara gränsvakt och bevaka sitt duktighetsområde. Intolerans går hand i hand med denne person som blivit expert på att vara inskränkt. Det är, tvärt emot vad den duktige tror, ibland rätt att göra fel.
En annan sak vad gäller Nisse är att han tyckte om smör och grädde. Mat blir godare så och han kunde tala om Gös som vore den ett högre stående väsen. Stekt i smör.
En man läser en novell av Birger Vikström, en favoritförfattare vi hade gemensamt. Historien handlar om mannen som kommer in i en skogshuggarbarack, förväntar sig kortspel, brännvin och slafsigt prat om fitta men möter en koncentrerad skara som med tungan i mungipan sitter med Morakniv och täljer på pinnar. De skapade.
Musiken var cool jazz, Fado och Kajsa Grytt live.
Vi lade varsin syrénblomma och klappade kistan för vad kan man mer göra när själva livet tagit slut?
Goda mackor, vin, tårta och kaffe och stämningen blev uppsluppen under fikat efteråt. Ulla Grytt, Nisses fru och textilkonstnärinna, sken som en sorgsen sol och alla var överens om att Nisse själv skulle ha gillat tillställningen.
Gammalt inlägg men fina (och sanna) ord.