Indiens premiärminister är i stan, flaggorna smattrar i vinden men vem vet vad chefen över en miljard människor, i världens största demokrati, heter. Man har nog med sitt och nyss, när jag gick längs Riddarfjärden, kom samma vind som den som får flaggorna att dansa, och tog min keps.
Kände med käppen. Ingenting. En gubbe närmade sig: ”Nä, hörrö, jag såg vad som hände men kepsen blåste över staketet och in bland spåren. Min fina keps av märket Stetson kommer alltså att mosas av tåg och framrusande T-banevagnar.
Man får vara glad över att ens huvud i det läget inte befinner sig i kepsen. Min huvudbonad och jag har gått åt skilda håll, vad bryr sig en vind om förbud och nu gäller det att tänka positivt.
Barhuvad och med ett starkt behov av tröst lämnar Greven mig vid den Eritreanska restaurangen”Jébena” i T-banan under Rådhuset, där H redan sitter och väntar. Varför föreställer jag mig att personalen ska ha flugor kring ögonen och vara så apatiska att de inte orkar blinka bort dem? Eller att David Isac ska sitta inspärrad, som i en installation av Kienholz mitt på golvet. Inget av det där stämmer men maten är makalös.
På en syrad pannkaka, en ”Injera” ligger bussiga kluttar av grytor och stuvningar. Kyckling, nötkött, grönsaker och kokt ägg. Somligt är starkt så det brinner medan annat är milt men ändå smakrikt. Inga bestick, man äter med händerna och har för säkerhets skull en extra trave pannkakor i en bytta bredvid. Musiken är trivsamt malande, folk snattrar och barn håller på med sina barnbeteenden allt medan serveringen handhas av en en enda kvinna. Hon är vänlig, disträ och har inga flugor runt huvudet.
350:- inkl. juice och bubbelvatten för två personer och jag är så hänförd att jag glömmer det där med kepsen.