Står i portsmygen, röker pipa och väntar på en taxi. Den ska ta mig till Huddoktorn där några fula märken ska frysas bort. Men var är taxin?
Ett par Engelska damer går förbi:
”Isn´t that a classic picture, Martha, a local having his morning smoke?”
”But why in the whole world doesn’t my own husband go to the gym?” gnäller den andra och det kan hon ju fråga honom.
Luften kokar av helikoptrar. De rör sig som bullriga elvispar över himlen för att innerstaden under lördagen ska trängas i den smet som heter ”Stockholm Maraton”.
Snart sitter jag på Apelbergsgatan och får flytande kväve, -196 grader, sprutat på tinningarna. Doktorn är glad medan jag grinar illa.
Jag vet inte om kvävet gick in i hjärnan men jag får ett påslag som heter duga och jag drabbas av en sådan lust att köpa och äta gurka.
Maria Hartman, som arbetar på Munkbrohallen, berättar att hon just fått den kvinnliga huvudrollen i musikalen ”West Side Story” som ska spelas i Uppsala till hösten. Hon är glad. Jag är glad. Vi känner en musikalisk gurkglädje. Det kommer att bli något stort av henne och jag ska ta upp mina barnbarn i knäet, när hon showar och står i på TV, och säga:
”Ja jag säger då bara det och det är att den tjejen köpte jag gurka av en gång, ja jösses, det var för hundra år sedan men det är lika sant som jag sitter här”