Reser i ottan, Maria kör mig till tåget i Hudiksvall, och Rufus ligger hyfsat lugn i sin mobila kattkorg. Gamla Stan kokar av turister, lägenheten är tom men till min lycka finns det kattsand. Fyller Rufus låda, lägger märke till att sådan där sand är väldigt parfymerad nu för tiden och sätter sedan igång med stadslivet.
Ror på gymmet, flanerar längs Riddarfjärden handlar och på vägen hem är det en kvinna som säger mitt namn. Det är i korsningen Tyska Brinken/Stora Nygatan, hon presenterar sig men jag hör inte vad hon säger. Hon märker att jag inte är med på noterna och nämner några gemensamma nämnare men i huvudet står det still. Vi växlar några ord och sedan säger jag att jag ska hem och laga middag, säger Hejdå och går.
Det är först när jag hivar upp matkassen på köksbänken som det slår mig vem kvinnan är. Det var ju Trillan, flickan från Bollnäs Folkhögskolas estetiska linje som jag var mer än förtjust i. Hon spådde mig och sa att jag skulle få många barn och det blev ju så. Allting svajar, jag blir praktiskt taget golvad av insikten och minns att vi till slut sket i de regler som sa att flickor och pojkar sover i olika hus. Jag kröp ned i hennes säng och kunde inte få nog av hennes värme.
Några år efter det sågs vi, även sov tillsammans när andan föll på men sedan försvann vi åt olika håll.
En natt, när vi filmade för ”Björnes Magasin” och skulle skildra hur ett brev kommer från avsändare till mottagare dök hon upp igen. Jag kom in som en pajas, en TV-sprätt, i en stor sal när hon satt, med värkande rygg och grusiga ögon, i en av alla dessa rader av människor som satt och sorterade brev.
Efter inspelningen klämde TV-teamet och jag några starköl på parkeringen innan vi åkte till våra egna hem för att sova. Jag hade dåligt samvete, skuldkänslor; där satt hon med sitt slitjobb medan jag glassade omkring.
Och så går en massa år, vi stöter ihop i Gamla Stans gränder och jag är helt borta. Tänker bara på hur jag ska lägga upp matlagningen. Livet är bitvis en sorglig historia.
När H kommer hem gör hon mig uppmärksam på att jag fyllt Rufus låda med tvättmedel och det måste vara därför katten vankar av och an med korslagda ben. Greven störtar iväg till Konsum och skaffar riktig kattsand och när den kommer på plats i lådan kastar sig Rufus dit och lättar på trycket. Tänk att han höll sig hela dagen!
“Felix är med på bild på DIF:s hemsida!” gastar Greven. Det är från Djurgården-AIK 2-2- härom dagen och Felix står bland brinnande bengaler och leder trupperna.
Själv lagar jag torsk och spelar ”Dictators” liveskiva ”Viva Dictators” på hög volym. Skivan måste, i kategorin PUNKHÅRDROCK in bland de stora klassikerna i gränsade genrer: ”Exile on Main Street” med Stones, ”Electric Ladyland” med Jimi Hendrix och ”Blonde on blonde” med Bob Dylan. Dessutom; ”Dictators” lever och verkar idag och för knappt två veckor sedan dansade jag med bandets sångare Manitoba medan han gastade refrängen i ”Baby Let´s Twist”.
Och så Trillan på det, Herregud vad jag inte blir klok på det här Livspusslet.