Solen ler blygt bakom molnslöjor, det faller några spridda regnstänk, en häst gnäggar och det luktar hö.
Tänker på Emmylou Harris och att Sussie sa att jag kanske, kanske, får följa henne på Polarprisutdelningen.
En gång, i soffgruppen utanför Studio 1 i TV-huset kom jag, hette inte programmet ”Söndagsöppet”?, att sitta bredvid Emmylou. Plastkoppar med kallnat kaffe på bordet, fat med skorpor och ett par tekniker som pratade om något tekniskt. Jag doppade en skorpa och märkte att Emmylou sköt upp axlarna och sträckte på nacken. Hon var stel, den saken var klar, och min vana trogen satte jag pekfinger och tumme runt hennes nacke och masserade.
”Mmmmm” Hon började spinna. Uppmuntrad av hennes positiva respons lät jag fingrarna vandra och trycka ned längs ryggraden och åter upp mot nackmusklerna. Hennes ryggtavla, den hade varit hård som en gravsten, mjukades upp när spända muskler en efter en slappnade av.
Plötsligt tog hon min hand.
”Come with me Big White Man.” Hon drog in mig I sin loge, låste dörrvredet, knäppte upp cowboyskjortan, det rasslade i pärlemorknapparna, lyfte på bh:n i en och samma rörelse och sa:
”Kiss me!”
Jag kände mig stel av skräck, en mus, fångad av en stor hungrig katt och erinrade mig att det var så här det visst gick till när manliga rockmusiker var på turné. Backstage och i sina loger gjorde de lite som de ville med flickor.
Hur det hela slutade minns jag inte, jag har förträngt hela saken, men ett lärde jag mig och det är att man inte ska slarvmassera lite hit och dit då det kan leda till rena vilda västern.