Det är stressigt, Rufus klagar, tåget försenat och nya perronger ropas ut när Greven lämnar mig på Stationen. Träffar Maria från Mellanfjärden, vilket lättar upp i röran och dessutom får jag åka med henne från Hudiksvall till Jättendal.
När tåget äntligen går ska det bli skoj att läsa när Knausgård gör upp med hela förbannade skit-Sverige, fast liksom finare uttryckt och med en bästsäljares självsäkerhet. Dessvärre är artikeln inte stort mer än en enda idé, detta med Svenskarna som enögda Cykloper, fick han den av Geir, men i gengäld tjatar han om detta. Utan någon som helst hypnotisk effekt.
Jodå, jag har läst/lyssnat på hans böcker om sig själv. En småtrist barndom, patetiskt spänd ungdom, så brukar ju ungdom vara, men det blir lite raffel när pappan ballar ur tillsammans med sin egen mamma, Carl-Oves farmor. Jag tror inte att som Ebba Witt att det finns något homoerotiskt med den där Geir. Han är förmodligen med då han är så fenomenalt tråkig att författaren själv framstår som aningen mer spännande.
Det är kul när han beskriver småbarnsföräldrar, men annars, mycket väsen för inte så mycket.
Samtiden tycks behöva sådana här innehållslösa uppblåstheter som Knausgårds ”Min kamp” det är symtomatiskt, trista böcker för en tråkig tid.
Vadå, skulle Norén inköpslistor vara ännu tråkigare?
En sak har han rätt i och det är att rättrådighet mer än något annat präglar den samtida utgivningen av böcker. Men det är väl inte bara Svenskt att skriva med skitnödig gåspenna?