Vinden genom Sundsvall city är obarmhärtig, piskar och nyper. En Romtiggare sitter några meter ifrån ett vanligt Svenskt fyllo/tiggare/hemlös/vrak när Jullan och jag kommer ut från ”Teknikmagasinet” och går mot Thaikiosken vid Navet. Hon har köpt en ”GoPro” och jag ett par iphonelurar, Rufus tuggar i sig mina som spaghetti, de kostar 200:- men låter lika klanglöst dött som ett par man kan köpa i vilket gathörn som helst i Thailand för 6:-.
Vi handlar hämtthai, ringer TullaMaja, ber henne hämta upp oss, och sedan är det bara att vänta.
Jullan för in oss i lä vid en busshållplats men jag backar då det låter som om ett gäng fyllskallar trycker där.
”Lugn” säger Jullan ”Det är bara en vanlig familj.”
Pappan låter förståndshandikappad, läser busstidtabellen som om det vore första dagen på SFI-kursen, fast svenskare än rötterna på ett träd som planterats mellan Kvissleby och Njurundabommen långt före Gustav Vasa, och barnet pockar på sin mammas uppmärksamhet.
”Tyst med dig” fräser mamman.
”Men mamma” bönar barnet och så: DONK!
”Herregud, hon dängde handväskan i huvudet på ungen!” Jullan är chockad.
”Vanlig familj” säger jag och huttrar ”Det är Navet i Sundsvall och detta är idag världens rövhål.”
Det här är inte en dag då varken Sundsvall eller mänskligheten visar sitt ljusa ansikte. Det är fullständig småstadsdepression.
TullaMaja kommer i sin skramliga gamla Volvo och plockar upp oss. Hon skiner som solen. Var ifrån har hon fått sitt goda humör?
Några timmar senare är det dags för det jag väntat på i dagar, konserten med ”Skenet” i Hotell Strands bar. Först spelar några traditionell fiolgnidarmusik och det är bra med tråkigt.
Så kommer ”Skenet”, tre killar på elgitarr, bas, trummor och en flicka på elförstärkt fiol. Det är så tight, mäktigt och medryckande att man får en underbart svårartad gåshud och nackhåren vibrerar som svansarna på befruktningstokiga spermier.
Trummisen är fantastisk, basen känsligt tung, gitarren vild, utsökt och hon som spelar fiol attackerar den med frenetisk precision. Det låter stort, galet och härligt.
Dessa fyra, de kommer från Bollnäs, är så makalösa att jag får känslan av att vara med om något mycket stort för allra första gången, ungefär som Jimi Hendrix premiärspelning i Sverige.
TullaMaja och jag är hänförda och tamigfan sitter inte Jullan och headbangar.
”Skenet” har en äkthet och en energi som kan ta dem hur långt som helst och när Jullan och jag sitter på 29:ans buss hem till Jättendal tänker jag att det här blir något att berätta för barnbarnen när de blivit tillräckligt torra bakom öronen:
”Ja jösses jävlar, ”Skenet”, de som är världsberömda nu, hörde jag strax innan de slog igenom på ett litet skruttställe i Sundsvall, det var tider det.”