Står på trappen, det luktar fruset gräs, rutten jord, lyssnar på landskapet, suger på pipan och i samma stund som bilens däck frasar i gruset på gården tar jag en halv Stesolid.
Bildörrar far upp, glada barnvrål och förmanande föräldraröster. Nu är de här, barn och deras nya familjer.
Jag har hissat upp alla värdefulla och sköra föremål till en nivå de små inte kan nå men för säkerhets skull har jag också gömt pallar och stegar. Man får inte vara dum, de är företagsamma de där små lyckliga jävlarna.
Middagen, älgstek, en gräddsås som skulle kunna stoppa krig, söt- och vanlig potatis, pressgurka och lingonsylt, tystar inte mun. Vi vuxna skriker telegram/sms-smarta repliker medan ett barn, bara för att det förnekas mer godis innan maten, vrålar som om det stod öga mot öga med en styckmördare.
Njuter av maten, steken smälter i munnen, går in i min egen gubb-bubbla och jag kan tänka mig att de andra ger varandra menande blickar. Gud, så gammal han blivit. Dement, inte omöjligt.
Sitter och funderar på om det var på samma sätt när jag själv med mina nybildade familjer drabbade den äldre generationen. Förmodligen, det kan till och med ha varit värre. Barnen fick löpa amok, pulverisera allt som kom i deras väg men fick trots det enbart uppmuntrande tillrop.
På vägen hem sa vi till varandra att maten i alla fall var god men Herregud vad de börjat bli gamla.