Hunden i stolsraden bakom mig verkar vara en liten ilsken sak. Den skäller och gläfser på ett ocharmigt sätt men dess Matte, eller om det nu är en Husse, älskar förmodligen det lilla djuret.
Rufus bryr sig inte ett skvatt. Han sover fridfullt i sin korg på platsen bredvid min.
Gubben som sitter snett framför oss, diagonalt över gången, pratar oavbrutet med sin hund. Det är nog en stor och lurvig sak och situationen ger intryck av att vara två gamla fyllon på en parkbänk. Nivån på snacket får en babys jollrande att framstå som en blixtrande Nobelföreläsning. Fyllgubbarnas sista hjärnceller simmar omkring som guppys i ett akvarium.
Vad är det för fel på människors förhållande till sina sällskapsdjur?
För några år sedan upphöjdes denna bindning till löjeväckande nivåer när bl.a. Kerstin Ekman och P O Enquist talade om sina hundar.
Hur svårt kan det vara? Eller som Målar-Anna i Vattlång osentimentalt förklarade: ”Man ska inte sörja luden fot”. När människor bygger mausoléer över sina bortgångna fyrfotingar har det gått över styr. Hade dessa personer sådana svårigheter med att knyta varaktiga relationer till andra människor att de höjde sina sällskapsdjur till skyarna och är inte ensamma personer som släpar runt lika isolerade djur oerhört patetiska?
Somnar, vaggad av tågvagnens mjuka krängningar och vaknar med ett ryck i Härnösand. Det är en gräslig trängsel, alla ska av på en gång men det fruktansvärda är att Rufus är borta. Ryggsäcken också, men den struntar jag i.
Världen särar på sig, vittrar sönder och blir till en stinkande gegga. Vilse i en vidrig och grotesk värld utan min katt.
Livet förlorar sin mening där på perrongen i Härnösand. Rufus är kidnappad och jag är krossad.
Vaknar tidigt denna Långfredagsmorgon och inser att allt bara var en mardröm. Man ska vara försiktig med att övertolka drömmar men helt klart ska jag ligga lågt med att förklena andra personers förhållande till sina djur för jag är inte ett dugg bättre själv.
Åh vilken tur att det bara var en dröm! Glad Påsk min vän!