När jag läser/lyssnar på dagens krönika i DN/Kultur om att det över allt är män som pratar och pratar, de stjäl allt utrymme, blir jag så trött. Det är Catia Hultqvist som skriver att det fortfarande är på det usla viset att flickor ska stå i bakgrunden och vara söta. Allt medan männen pratar.
Det kanske är långsökt men av någon anledning kommer jag att tänka på Zinat Pirzadeh och ett samtal vi hade om tolkningsföreträde. Hon skulle helst bara hålla sig till frågor om invandring och integration medan jag borde ägna mig åt blindfrågor. Vi kom fram till att detta vore som att aldrig få flytta hemifrån.
Det är den foträta förljugna tonen i dagens debattklimat som ger mig andnöd. Snälla Catia, vilken torftig krönika.
Och slutklämmen att Alexandra Pascalidou aldrig må tystna eller förminska sig är som att slå in en öppen dörr. Jag tycker också att det vore bra synd om hon höll tyst men när det stod i tidningarna att hon lämnat landet efter alla hot och påhopp var hon på välbetalt uppdrag för ett Bonniermagasin.
Missförstå mig inte, jag tycker som sagt också om henne och var med om att knyta henne till ”Ring P1” men jag är så hjärtinnerligt trött på förljugenhet och offerkoftor.
Minns ”Gubbslemgate”? Det var på grävseminariet i Göteborg för ett par år sedan och Maria Sveland hade kommit med en bok om hot och hat. Jag påpekade att hot och hat, tyvärr, hör till om man sticker ut det allra minsta, herregud, jag kan värma upp huset med alla hemska brev med illvilja, det blir så om man inte följer med strömmen, kvinnor vill de penetrera med sina kön men i mitt fall är det knivar, kulor och krut det är enda skillnaden, och jag vill inte göra någon affär, t.ex. skriva en hulk sob sob vad det är synd om mig som både är synskadad och mordhotad-bok. Det skulle bara uppmuntra hatarna, och så sa jag något syrligt om att då jag är ett gubbslem, och inte en kvinna, kanske jag bara ska tåla detta.
Sedan började alla skrika i munnen på varandra och resten är Ankdammshistoria.
Håller helt med Täppas! Vi har fått något märkligt debattklimat där man knappt kan skoja längre på 1 april, för det ser så märkligt ut i landet. Tänk om någon skulle skriva en krönika i morgon om hur hemskt det är med kvinnor, som aldrig kan vara tysta! Och sedan ursäkta sig dagen efter med att det var ett aprilskämt? Det går nog inte. Lika lite som att skriva något elakt om invandrare. Finns det fortfarande Norgehistorier? Går väl knappt att berätta längre efter att Skavlan enligt VG:s egen satirsida fått sparken och ska pressa invandrare istället för Jimmie Åkesson. Var skämt, men har fått förbudsstämpel i Metros viralgranskning. Vilken dag är det vi får skoja med överheten? Förr i tiden fick narren göra det också med kungen. Inga narrar kvar längre? Ingen luft att andas snart?
Hej!
Apropå läget i landet gick jag just med Jullan, som varit borta i 1,5 år, på gatan och vi mötte två gubbar som pratade:
”Jag har varit trött i ett helt år” sa den ene till den andre varpå Jullan sa till mig:
”Ja nu är man tillbaka i Sverige”.