Lördag i Stockholm vid lunchtid är den stora tomhet som bara uppstår dagen efter fredag kväll, början på en lönehelg.
Den Iranske taxichaffisen, han talar 6 språk, säger att ett ord som ”Lönehelg” bara finns i det Svenska språket. Jag berättar om SAOL och han ska genast hem och googla om detta är ett av Nyorden.
Vi kliver av vid Strandvägen 15 där Per Ölund ställer ut skulpturer på Galleri Helena. Mannen sägs vara från Hälsingland och jag som trodde jag visste det mesta om Hälsings Kultur har aldrig hört talas om honom. Sture Collin och Diana Andersson är de största Hälsingeskulptörerna, i alla fall i min värld.
Det som är bra med den här utställningen är att man får talla på konsten, fritt fram att avläsa konstverken med händerna. Det är konkret tillgänglighet för en konstintresserad blind.
”Oj vilken snopp!” utbrister jag när jag får en jättedase i min hand. Den är taggig av massor med väldigt små nubb.
”Det är en Phallos” upplyser Helena, Galleristen själv.
Man kan kalla det vad man vill men en pillisnork är en kuk är en snorre även i ett sprucket krus.
”Han är väldigt skygg, kom inte ens när det var vernissage” fortsätter Helena. ”Och han har djupa svackor av psykisk instabilitet.”
Att konstnären mår tjyvens allt emellanåt kan man nog tänka sig och jag kan inte låta bli att yttra en av mina livsvisdomar:
”Den som haft en lycklig barndom kommer ingenstans.”
Sedan blir det ännu mer jätteorgan och huvuden klädda med läder att avläsa. Det är något motsägelsefullt homoerotiskt över allt för vem vill ha ett taggigt ollon?
På kvällen blir det Opera, ”Hoffmanns äventyr”på Folkoperan vid Hornsgatan. Opera är inte min likör men det är alltid roligt att prova något nytt. Vi, Susanne och jag, sitter väldigt bra, långt fram, och musiken och sången kommer nära, det är som att sitta i orkestern, allt blir fysiskt påtagligt och medryckande. Jag vickar takten med fötterna medan Susanne viskar viktiga scenanvisningar, sådant som bara kan ses och inte höras. Hela föreställningen är jättehäftig men när det är slut, artisterna applåderats och folk är på väg ut vänder sig ett par snörpiga tanter och säger att vi förstört deras upplevelse. Min kamrat och ledsagare får en saftig avhyvling. Susanne för sina viskningar och jag för mitt taktstampande.
Tacka vet jag Rock´n rollpublik. Den är mer tillåtande tolerant och inte så fjantig som dessa Operavänner.
Somnar och drömmer om elaka kärringar som klöser mig med Dildos taggiga av vassa små nubb.
Tanterna kanske saknar ett ligg, kanske med en snorre från Galleri Helena.
Vi var på en 50-års fest på Public och åt kalvfile med efterföljande dans på Garbo. Var nog den enda gubben på 64 år men det var helt ok. Allt hände i Sumpan en lördag natt i mars.
Få se om censuren släpper igen om detta inlägg.
Hej Täppas! Jag heter Karin och satt några rader bakom dig och din ledsagare på Folkoperans föreställning i lördags. När jag såg dig så tänkte jag: åh där är Täppas! Och så kom jag ihåg boken Blindstyre som jag lyssnade på för många år sen. Gillar verkligen dina funderingar och betraktelser om livet. Vem är Täppas, frågade min kompis och då hade jag svårt att förklara vem du är, kunde bara berätta att jag gillar det du skrivit etc. Hon skulle googla på dig! Tråkigt med de där gnälltanterna på föreställningen! De finns överallt. Stor kram till dig från en västeråstjej!
Vem är Täppas? Det är ungefär som när min man frågade, för 10-12 år sen på Pride, vem är Babsan?
Han la sen till att den enda han visste var Alice Bah.
Nån månad senare var Alice Bah på tv. ”Kolla där, en som du känner igen!” utbrast jag.
Han tittade oförstående. ”Jag har aldrig sett människan förut.”
Vem är Täppas? Vem är Babsan? Vem är Alice Bah? Hur kan man inte veta???