Den tidiga våren med det obarmhärtigt pockande ljuset kryper i kroppen, fyllona nere i T-banan beter och gastar sig hesa, lika knasigt som frusna torskpaket vilka förvandlats baklänges till levande fiskar och Disa, i Munkbrohallens kassa säger leende att hon för ovanlighetens skull är riktigt förbannad. Vi enas om att det här är en besvärlig och ytterst krävande tid.
Samma morgon har en distriktsläkare fnissande i telefon anförtrott mig att man borde hälla Citalopram i Stockholms dricksvatten.
Sitter i roddmaskinen och lyssnar på sprillans nya skivan med ”Skenet” som det stod om i DN i morse. Det låter som ett piggt ”Norrlåtar” som möter ett lika ystert ”Pink Floyd”. Inga dåliga grejor. Det känns som filmmusik till en rulle där barnen i Bullerbyn stojar i förgrunden medan den tatuerade T-sprits-Tony snubblar ut ur en lekstuga och med brallorna på halvstång gör helikoptern.
Allt är vårvrickat och innan vi , Greven, Felix och jag, går ned till ”Jerusalem” för en okomplicerad kebab, lyssnar jag på Johannes Brost inläsning av sin egen, lätt spökskrivna, av Leif och Martin, bok ”Dö inte nyfiken”.
Berättelsen är precis så kändiskåt ”Keith Richards min kompis”, gubbsjuk, självgod och på det hela taget så vidrig att jag sträcklyssnar. Samtidigt är boken beskedlig som en kristen ungdomsledare i jämförelse med boken ”Smuts”, den som handlar om orkestern Mötley Crew.
Samtidigt i Gnarp, på ”Kulturstjärnan är det levande Rockmusik i biosalongen och i pausen serveras det kaffe med hembakt i foajén. Riktig Rock n´Roll en onsdagskväll i Gnarp! De som bor där kan skatta sig lyckliga. Maria rapporterar att det kom närmare 50 personer som lyssnade och fikade. Överfört till New Yorkförhållande skulle det betyda ett utsålt Madison Square Garden.