LIV OCH RÖRELSE

Ett förhoppningsfullt vårrus studsar in genom Gymfönstren, musiken dunkar bakom dörren till den större tränigssalen och sedan vi  slitit hårt i en inre lokal, sjunker vi svettiga och avslappnade ned på rygg  på den tjocka mattan.

”Vill du vara psykolog?” undrar min träningspolare. och jag säger att jag kan alltid försöka.

Han berättar om sina livsdrömmar. Flytta från småstaden till Stockcholm, utbilda sig och utvecklas i sitt jobb, få skaplig lön, träffa en bra tjej och bo komfortabelt  i egen ägd bostad.

”Nu har jag allt det där”.

”Och?”

”Jag känner mig tom”.

Vi ligger tysta och begrundar detta sårbegripliga som kallas livet. Många blir uppfyllda av en massa livets mening när de strävar efter ett mål men när de står där med målet uppnått kommer vemodet. Var det inget mer?

I-landsproblematik, kanske det?, men lika fullt en känsla som delas av många.

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är ju det där med att vem som helst kan åka till Paris på Weekendcharter, leva loppan och ha det trevligt men den stora Yogan är att få vardagslivet att glimma.

Stanley ringer från sin lilla stuga i Delsbo. Han är på väg tillbaka efter en stor hjärtoperation, sitter mest,  läser och har just hört ”Kropp och själ” i P1.

”Det är verkligen inte bra att träna för mycket, det var en läkare som sa det i programmet”.  Han låter mycket nöjd. Läkarens påståenden bekräftar vad han alltid tyckt och tänkt.

Visserligen har tiden efter operationen gjort honom extra orörlig men innan dess rörde han heller inte en fena i onödan.

”Medelklassen har fastnat i en träningstrend, går på gym och löptränar”.  Han skrockar som om han just avslöjat en stor CIA-konspiration.

”Ska man röra sig kan man ta en skidtur och med sig har man en apelsin. Det är viktigt att man medför en apelsin”.

Jag förstår att han ser sig själv på sin inre TV, behagfullt stakande på ett par uråldriga skidor, inte någon modern plastskit, och hur han sedan, med snö i skägget,  lutad mot en tall skalar en apelsin. Om träning går till på det viset är han med men annars får det vara.

Själv är jag en av de där hopplösa töntarna som älskar mitt gym och går dit så fort jag hinner. Det är för mig, trendlarvigt eller inte, en viktig del av vardagslivet.

Lördag kväll middag hos Christer och Rose-Marie på Gotlandsgatan. Så dyra som lägenheterna blivit på  forna arbetar-Söder hade jag förväntat en trave Blodpudding men det blev en orgie i oxfilé. Söder är inte som förr i tiden.

Söndag med lång promenad för att skaka  ned filéerna, potatisgratängen och glassen. Hittar en Tobaksaffär på Folkungagatan 114 där de både har lakrits och Greve Hamilton piptobak.

Det är den tidiga vårens varmaste dag, fåglarna tjattrar i buskarna på väg ned mot Hammarby sjöstad och promenadstråket längs Liljeholmskanalen är så knökfullt av Sisela Kyhleklooner att vi går upp mot Ringvägen och vidare mot Gamla Stan.

Kommer på mig själv med att längta efter Vägarnas Väg, byvägarnas byväg där man aldrig riskerar att trängas med mondäna Nysöderbor: Åvägen i Jättendal.