Sitter på Y-bussen på väg Norrut, det är den kattskeptiska Tysken som kör men jag har ändå lämnat Rufus hemma hos Greven. Den här transporten präglas av att väldigt många människor som inte är så noga med tvål och vatten sitter tätt ihop och hostar. Antibakteriell gasmask, någon?
Telefonen börjar pipa och surra. Alexandra Pascalidou en av programledarna för ”Ring P1” har fått nog av alla taskiga påhopp, illasinnade mail och dumma tweets.
Hugo från dn.se ringer och frågar hur jag upplever min programledarsituation?
Jag skulle kunna berätta att en dam, som sväller ut över alla kanter, hostar och luktar illa rinner ut som ett smältande glassberg mot mitt säte men jag skärper mig och berättar i telefonen att arbetet med ”Ring P1” är det mest krävande programledaruppdraget jag haft men också det som är mest givande. Folk är på mig över allt och säger uppmuntrande saker, de snuskigt elaka breven lägger jag i papperskorgen men att jag förstås är en vit gubbe som inte kan förstå hur en kvinna med invandrarbakgrund har det.
Samtidigt plockar jag upp en Familjekaka Choklad, bryter isär bitarna långsamt och njuter av varje bit. Kvinnan bredvid mig uppför sig som Dracula när denne konfronteras med vitlök och byter plats.
”Tycker du att jag glömt någon fråga?” undrar Hugo och jag svarar nekande, det är ok, men efteråt kommer jag på att säga det där om att min innersta mening är att jag/man ska undvika att göra sig till offer. Och, jag hoppas verkligen att Alexandra kommer ned på fötterna och fortsätter som programledare.