Himlen uppträder denna morgon, enligt Maria som kör mig till bussen, i tre skikt över Jättendal. Längst under hänger blyertsgrå slöjor, över dessa hinnor av vita moln och högst upp en babyblå himmel.
Tänker på den här Kommunen, Nordanstigs Kommun i Hälsinglands Nordöstra hörn, att den är som de klonade ungdomarna i den där Japanska boken, vad var det den nu heter?, den är ju så hemsk och bra. Barnen föds upp för att bli organdonatorer och en njure kan man väl leva utan men om de plockar bort även den andra, plus levern och hjärtat är det döden som återstår.
Så arbetar de som styr Nordanstigs Kommun. Trots att kommunikationerna till arbetstillfällen i t.ex. Sundsvall avsevärt förbättras, skrotar man de vitala inrättningarna som dagis och skola till den grad att ingen längre har lust att bosätta sig i Nordanstig.
En man står också och väntar på bussen. Vi svajar i vinddraget från långtradarna.
Han har rätt nyligt flyttat till Mellanfjärden.
”Jag går in på mitt 70:e levnadsår, tänka sig, och när vi var unga sa vi att om vi inte var världsberömda innan 25 skulle vi ta livet av oss.”
Det är tisdag morgon, våren ligger på lur och Kommunen gör sig av med sina inre organ.