Det snöar rejält när Maria plockar upp mig. En decimeter puder täcker isen på gårdsplanen, utan broddar vore man ett fall för ortopeden men när Steve Gibbons spelar på Kultur-Stjärnan i Gnarp får man överse med lurande faror.
Det är något overkligt med att sitta i biografsalongen och medan ungarna kör radiostyrda bilar ute i stora avdelningen, lyssna på genuin levande Rockmusik. Mannen har både spröd och stark röst, kompar på gitarr medan de två andra musikerna spelar sologitarr och sax. Hank Williams, Bob Dylan, Carl Perkins och många av Gibbons egna låtar, särskilt från ”Down in the bunker”-skivan. Konserten avslutas med Eddie Cochrans ”Summertime blues” och jag har inte hört den låten göras så bra sedan ”Blue Cheer” gav mig tinnitus på Konserthuset i slutet av 60-talet.
Kaffe med hembakat fikabröd, morotskaka, rulltårta och chokladrutor, gjorde denna märkliga afton i Gnarp till en fulländad upplevelse. Vem sa att Norrland är utarmat?