Hör en person i ”OBS!” i P1 på tisdagskvällen. Han låter fuktigt medkännande på rösten, talar om TRÖSTEN och dess betydelse. Han har hemskt fina synpunkter kring att det behövs massor av tröst, överallt.
Jag tror att tröst oftast är till för den som serverar den. Det ska kännas skönt för givaren av tröst samtidigt som handlingen bekräftar att utdelaren av tröst är en fin människa.
Visst; om ett barn trillar och slår sig är det idiotiskt och hjärtlöst att skälla ut ungen för att den är så klumpig, men, om någon ligger för döden och människorna ikring denna säger att; det här kommer att gå över, det blir bättre på måndag ska du se, fast alla vet att döden lurar runt hörnet, är trösten kontraproduktiv.
Den senare sortens tröst är enbart till för att givaren ska slippa få ångest. Och om den döende ser döden i vitögat kanske denne får ett bättre slut än den som blir lurad: Va? Ska jag dö nu, men vänta nu, de sa ju att jag skulle bli bra.
Annars då? Jo då, fint, men jag har inte haft tid att blogga de senaste dagarna. Är fullt sysselsatt med att färdigställa boken med arbetsnamnet ”En sång om Ångermanland” och på måndag blir det full rulle med ”Ring P1” igen.
En sak till: Ett förbund som samlar människor med en vetenskapligt ounderbyggd diagnos, får 1,7 miljoner av Staten. Det är inte förbundet för dem som tvångsmässigt måste måla Rondellhundar utan en annan självpåhittad sjukdom. Dessa får mer pengar än de förbund som samlar vetenskapligt belagt olycksdrabbade i bl.a. Alzheimerförbundet och Ung Cancer.
Ser fram emot boken!
Ulla H