Har ett ärende till Klas-Göran vid Kvarnbackens fot. Ringer, jo han är hemma och ska hålla utkik och jag traskar iväg i allt det gnistrande vita. De har sagt att himlen är klarblå, det är vindstilla, -10 och solen värmer mitt i allt det kalla.
Höga snöplogkanter, jag går och går. Det är lite för långt, tror jag, och plötsligt står jag på Mellanfjärdsvägen och hör en och annan bil köra förbi. Backar men hittar inte Åvägen, förbannat också. Jag stöter käppen i ett hus. Konstigt.
Telefonen ringer och jag pluggar in headsetet.
”Jag ser dig,du har gått fel, vänd 180 grader och gå rakt fram.”
Det är en fantastisk känsla att ha en röst som berättar vart jag ska gå.
”Nej lite mer vänster, gå på, nej nu får du svänga vänster lite mer.”
Det måste vara så här att vara varmt religiös. Man hör hela tiden Guds röst och den berättar var man ska sätta nästa steg längs livets stig.
”Bra. Nu fortsätter du rakt fram, nej inte svänga, så ja, rakt fram sa jag.”
Nu hörs guds röst även i verkligheten. Det är Klas-Göran som står där med sin mobil. Han visar mig den rätta vägen. Skönt, och jag kan fortsätta promenaden runt byn och undra om och när Gud ringer igen.
Varmt och fint skrivet!