”Snygga sockar” säger MellanfjärdsMaria när mina fötter sticker ut under tredjedagsjuls middagsbord. Det är -20, isen har råmande lagt sig på havsviken utanför fönstren och himlen är beströdd med stjärnor. Kalvlägg kokt i vitt vin och en efterrätt, en saffranspanacotta med rosépeppar, som jag trots att jag inte tål saffran, kan låta bli att äta. Vad är väl Julen, om man inte är tiggare och bor i ett tiggarläger, annat än en långt driven, ja nästan hednisk, överkonsumtion?
”De är Estniska tror jag, fick dem av Felix föra Julen” säger jag som plötsligt inser att mina sockor är mönsterstickade.
”Heter det verkligen sockar i pluralis?” undrar H.
”Jovisst” säger vi övertygat, ungefär som om H var litet bakom flötet.
”Det heter ju kattor också” tillägger jag överlägset.
”Just det” håller MellanfjärdsMaria med.
”Jag undrar det” H kan inte gå med på våra pluraländelser.
När vi kommer hem sätter H igång med att googla medan jag eldar i köksspisen. Hon läser innantill i SAOL och det värsta är att hon har rätt. På Svenska heter det sockor och katter. Allt annat är dialektalt.
Men kalvköttet smalt i munnen.