VYKORT FRÅN FELIX

Inte mycket händer. Rufus  sover någonstans i huset, en traktor kör in på gården, vänder och så är det dags för en kopp kaffe. Sitta vid datorn, promenera,  åka och träna. På fredag kommer Greven och då blir det liv i luckan.

”Men vänta nu, var det inte tal om en regeringskris?” Vi är, med gympapåsar, på väg in till Kultur-Stjärnans gym i Gnarp.

 Maria går in på aftonbladet.se, oj, på med radion och ur den strömmar röster svullna av upphetsning och förtrytelse.

Det är ett fruktansvärt oväder på samtidens hav, regeringsskutan har sprungit läck och vädret är så besvärligt att räddningshelikoptrarna inte kan lyfta.

Reportrar snor ihop enkäter med folk på stan och talar till dem som vore de förståndshandikappade. Egentligen verkar ingen vidare värst bekymrad, inte jag heller och det enda man kan hoppas på är att människor med en i grunden rutten människosyn inte får ännu större inflytande.

I det här läget är det skönt att få vykort från Felix. Han är några dagar i England för att besöka sin vän Mitka och dennes flickvän. Häromdagen for de till Stonehenge, den över 5 000 år gamla stensättningen, och flickan i informationen sa:

”Har ni tur kanske ni får se vår Premiärminister.”

Jovisst, där var TV-bussar, poliser och sådana där med sladd i örat, stenhård uppsyn och solglasögon; säkerhetsfolk.

Vad gjorde Cameron vid Stonehenge? Ville han knyta an till det urgamla monumentet som för att säga:

”Jag är ingen dagslända jag heller.”

Både Felix och hans vänner fick hälsa på Cameron och ska Felix, som är så noga med sin handhygien, någonsin mer tvätta sin högra hand?

Sätter på Bryan Ferrys nya och fullständigt makalöst bra musik, låter som Roxy Music när de var på topp, och värmer på lite kaffe.

Stonehenge, ja jädrar i min lilla låda.