Tidig söndagförmiddag och enstaka turistpar kommer upp ur gränderna och står vid den ännu oöppnade Julmarknaden på Stortorget, läser kartor och begrundar livets förgänglighet ur Stockholms Blodbad synvinkel.
Felix tar mig och Rufus till Y-Bussen vid Klarabergsterminalen. Vi pratar om en bok vi båda just läst: ”Den färglöse herr Tazaki” av Haruki Murakami och hur otippat det var att den väldigt Japanske huvudpersonen plötsligt hamnar i en urfinsk miljö. Dessutom lärde jag mig ett flott uttryck i den boken: ”Le mal de paye” vilket betyder, ungefär, hemlängtan eller den bitterljuva klump i bröstet man får av att stå vid ett fint landskap.
Chaffisen håller på att lasta in väskor och Felix säger glatt, var fan fick han det ifrån: ”Och här har vi katten”.
Föraren rätar på sin ömma rygg. Det blir väldigt tyst och jag tänker att det var väl själva tusan. Varför skulle han ens nämna att jag medför katt? Jag vet, han ville bara vara trevlig men ibland är det bäst att knopa käft.
”Jaha” säger busschauffören, ”Katt är inte tillåtet ombord på bussen”.
Jag blir desperat och börjar pladdra om just den här kattens otroligt och för allergiker mycket positiva egenskaper. Den saknar hår, är slät som en prinskorv och utstrålar noll och ingenting av det som gör känsliga personer påverkade.
Går resolut ombord med chauffören smälter min svada och slår mig ned bredvid en kvinna. Rufus vilar i sin korg på mitt knä.
”Du är inte allergisk va?” frågar jag inställsamt och konspiratoriskt.
”Jo, väldigt” svarar hon och börjar dra en fet snorsträng upp och ned i näsan.
”Vi kan kan byta plats” säger en otroligt rar dam på sätet framför.
Det finns inget annat ställe i hela denna urruttna värld där man träffar så härliga damer som på Y-bussen.
Kopplar in lyssningsmojängen och fortsätter med ”Steglitsan” av Donna Tartt. Den här resan går riktigt bra.
Vilken tur att ni kunde åka med Rufus och Du! Tack vare tanten! Hurra!!!