”Vad är det här för gnäll?” undrar Susanne när hon anländer till Söndagmiddag och högtalarna spelar ”Counting Crows” nya skiva.
”Visst är det bra.”
”Nja.” Hon låter som min mamma. Ofta när jag spelade något jag verkligen gillade frågade hon:
”Vad är det här för Gnällmåns?” Förmodligen var det Bob Dylan.
Susanne struntar i musiken och koncentrerar sig på Rufus. Det blir gulla i kvadrat.
På spisen puttrar en gryta med Sjömansbiff. Den skulle ledigt mätta 8 svultna skogshuggare men är ämnad för Felix, Greven och jag medan H och Susanne äter vegetariska surpriser såsom ugnsbakade minikronärtskockor.
Efter middagen, som avslutas med glass och färska bär, kommer Greven igång och börjar hålla brandtal för Monarkin och den förra Regeringen. Kanske blev det för mycket sjömansbiff där.
Rullar ihop mig i sängen likt en sådan där stor orm som klämt i sig en Antilop och har en väldig utbuktning någonstans där magsäcken sitter.
Drömmer. Kan denna inre film ha inspirerats av att det på 70-talet sas att Samer i Kautokeino, Nordnorge, fick en slant för att bara hänga runt och vara pittoreska i sina Samedräkter. De behövde inte göra annat än att stå, gå och ställa sig i fotogeniska poser. Turisterna fick gåshud.
Alltså, drömmen: En lång blank limousine med SD:s allra hårdkoktaste Järnrörsgäng åkte runt på gatorna och betalade tiggare för att de skulle sitta och vara ett störande Tiggarislag i gatubilden.
Järnrörsgänget skrattade sedan hela vägen hem till klubblokalen där det på en svart griffeltavla ritade in hur mycket deras siffror på detta sätt skulle öka.
Måndag och verkligheten anfaller med duggregn. Så snart Greven eller Felix dyker upp ska vi ta oss till Western Union på Kungsgatan och pytsa över lite pengar till Jullan som sitter fast i Honolulu. Värre ställen kan man sitta fast på men det är klart, nu när det inte finns ett modem med vilket man skulle kunna teleportera en rejäl portion sjömansbiff, att hon ska få låna en slant.
En tanke om ”SJÖMANSBIFF OCH ÄNNU MERA TIGGARE”