Trappen är glaserad med fruset regn och jag står och flaxar med packning och Rufus i sin kattväska. Landar på det det knasterfrostade gräset och Klas-Göran kör upp mig till E4 och resan på Y-bussen, med Henrik Berggrens ljudbok ”Det röda arvet” går fort. En historiker som sitter begravd i ett arkiv får ett uppdrag av en dundersnygg Irländska och spåren leder till inbördeskriget i Spanien 1936. Det blir både spännande och enkel kuttrasju.
Plötsligt kliver jag av vid Klarabergsterminalen där Greven, när går han egentligen i skolan?, möter upp.
”Egentligen ville jag bli rockstjärna men jag sjunger så dåligt att det fick bli tandläkare istället” säger Martina Lukesova när jag några timmar senare sitter i hennes behandlingsstol vid Sibyllegatan. H ringer och vill diskutera middagsbestyren men jag bara gurglar till svar.
”Visst ja” säger hon ”du sitter hos tandläkaren”.
Martina skrattar. Hon är så där glad som bara unga människor är. De befinner sig i den där lyckliga perioden av sin levnad då de ännu inte begripit hur besvärligt livet är.
Bedövad står jag åter på trottoaren och ringer efter en Taxi. Vad var det nu H sa om middag? Jovisst jag, lax och spenat, det blir lättuggat och bra.
Haha, vilken klockren bild!
Vilken bra beskrivning av dig: Om unga människor som befinner sig i den lyckliga perioden av sin levnad då de ännu inte begripit hur besvärligt livet är! På pricken så är det ju. Det där uttrycket ska jag ta med mig Täppas. Unga glada, skrattande människor – det är så härligt att möta dem. Jag tänker på att uppmärksamma oss äldre att vi kan vara glada vi också! Tack för dagens kloka ord från dig! Ulla H (Y-bussen)