”Vilket gråväder det är idag.” ”Det har ju varit så här i tre veckor” anmärker Felix och det med en röst som säger: ”Det har varit skitväder ända sedan den dagen jag föddes”.
Då är det höst, när man ser varken framåt eller bakåt och allting samlas till ett grått nu, en punkt det inte finns någon väg ut ur.
Läser en bok: ”Skymning över Svarta Havet” av den Rumänska författarinnan Domnica Radulescu. Den handlar om en ung flicka med konstnärsambitioner som flyr simmande ut ur diktaturens Rumänien, är nära att stryka med, förlorar förståndet och kommer via Istanbul till Paris där hon långsamt och under en ihållande motvind bygger upp ett nytt liv som Målarinna.
Den Flickan har allt det Djävlaranamma som människorna i Willy Vlautins ”De fria” saknar. Här är USA, det fantastiska land som de förtryckta i Rumänien bara kunde drömma om, efter sin glansperiod. Igenbommade städer, nedlagda fabriker och unga män vars enda hopp är att gå in i Armén och åka till något land väldigt långt bort för att få benen bortsprängda. Väl hemma hamnar de, eftersom de inte hade råd med någon vidare sjukförsäkring, på gruppboenden för bortglömda.
Här är de tappert dubbel- och trippelarbetande, de som försöker skapa ett liv under ett berg av förfallna räkningar. Andra skiter i alltihop och tröstar sig med Heroin.
”De fria” är en så hjärtslitande bok om människor i marginalen att man får en klump i bröstet. Medelklassens dockhem har klappat ihop och kvar finns bara det där suget, det som är starkare än allt annat, längtan efter kärlek, sammanhang och den värme som uppstår när människor är nära varandra.