En vass vind jagar längs gränderna, den nyper i kinderna men inte på det där vänligt påträngande sättet som gamla förr i tiden nöp barn i kinderna medan de skrockade: ”He he, du har minsann växt på dig sedan jag såg dig förra gången”.
Den här vinden säger: ”Känn på den här, och du, det är bara början”. Jag vet. Det luktar snö.
Det smäller i locken på papperskorgarna i varje gathörn och först tror jag att det är blåsten som öppnar och stänger men det är förstås de fattiga, de som drygar ut vad de nu har genom att panta burkar, som gräver i soporna.
I trappan mellan T-banan och upp till Riddarfjärden stöter jag på ett hinder. När jag följer väggen med käppen börjar en gubbe att grymta.
”Varför slutar du ta mig på pattarna?” säger en kvinna. Hon skorrar och jag sätter min bästa Söndagshatt på att hon är från Skåne. Jag har stört något slags herdestund.
Gubben griper irriterad min käpp och vrider den ur mina händer. Hon skrattar imponerat. Han är en riktig karlakarl. Jag blir förbannad och gastar: ”Ge Fan i min käpp!”
Försöker få tillbaka greppet och det blir dragkamp mellan Gubbjäveln och jag. Hon fortsätter garva. Med ett ryck återfår jag herraväldet över min Vita Pinne och lufsar, muttrande de hemskaste kötteder jag känner, iväg längs vattnet mot Slussen, Hilton och gymmet.
Simon ger mig en 12 kg:s Kettlebell, instruerar och sätter på musik. Den är verkligen svängig. Luftigt, levande och bra på alla sätt och vis.
“Vad är det här för Band?” Svetten rinner medan musiken fyller rummet. Nu är den där Skithögen som försökte lägga rabarber på min käpp ett minne blott.
”Det är Hoffmaestro, de tränar också här.”
De har jag hört talas om under flera år, Felix och Jullan brukar prata om dem, och när jag passerar receptionen på väg ut hjälper mig Susanne, som vanligen är PT, att lägga till några Hoffmaestroskivor i Spotifyspellistan och hon berättar att när de skulle spela under Kulturveckan i somras slog blixten ned i scenen.