EN FIN DAG ATT DÖ

Solen tittar blygt fram, Rufus och jag sätter oss på trappen. För första gången på länge är den torr och nästan varm. Det luktar höst.

”Det är en fin dag att dö” säger jag till Rufus.

Han säger ingenting, slickar på tassen och börjar greja med ett torrt löv. Han har inget till övers för min dramatiska sida men plötsligt säger han:

”Du ska ju promenera med Urban på Djurgården och gå på årliga Hjärtkontrollen på S:t Göran, på torsdag. På fredag blir det träning, kanske boxning med Simon på World Class Slussen och vips blir det helg med Familjen. Det är verkligen för tidigt att ta in årorna.”  Rufus fnyser.

”Sant, så sant” säger jag. ”Och imorgon ska du få  sitta i din klaustrofobiska kattkorg och  skumpa på bussen hela vägen till Stockholm.”

Inför tanken på detta  går han demonstrativt in och tuggar  på torrfoder. Vi har alla vårt ok att bära.

Fåglarna nere vid sjön har tystnat, är det inte Nicke som gräver något vid gamla affären och ned mot sjön?

Älgjägare, som återvänder från sina pass, trafikerar byvägen. Det känns i luften att det är riktiga karlar som passerar, sådana där män som de gjorde förr i tiden.

Några timmar senare, under vandringen runt byn, har solen dragit sig tillbaka och i korsningen vid Monikas Syateljé blir jag stående med Ove. Han krattar löv under sina avklädda björkar men tar gärna en paus och så står vi där och pratar. Jag blir uppdaterad på ett antal bybors förehavanden och sjukdomstillstånd.

Lars-Gunnar, han som i alla år snickrat fönster är trött och vill lägga av men han har en kille, det var den där som sprang runt med en puffra och skulle skjuta folk, på fyllan förstås, för flera år sedan,  en mycket duktig kille och  kanske kan han ta över?

Åke å sin sida, han som borrat i sten och kedjerökt sig genom hela sitt liv har fått något skit på halsen, en utväxt stor som en liten limpa, det har visst spridit sig till lungorna  men vi får hoppas på det bästa.

”Hej gubbar” ropar Ines, 87, när hon kommer ut ur sitt hus, ett trevånings timrat och brädslaget schabrak där Monika har sin syverksamhet på bottenvåningen,  för att gå ned till bussen. Hon klagar som vanligt över allting men hon har spänst i stegen och gör denna resa till Harmånger för att köpa några liter mjölk.

”Ja jädrar” säger Ove stödd på sin kratta ”och Sven Svensson har satt 53 000  jordgubbsplantor”.