Vinden har skördat drivor av torra löv, luften är mild och Sundsvallsraggarna konserterar med hamrande nävar på biltak. Kvällsmörkret dallrar av bensin och testosteron. Det är lördag afton i Sundsvall när Maria och jag kommer ut från en nära tre timmar lång film och omgivningarna med sina slutna fasader kunde lika gärna vara Gotham City med Läderlappen och Robin på en lina spänd mellan Stenstadens fyrkantiga palats.
“Boyhood” är en omtumlande upplevelse med pojken Mason, hans syster och något trasiga föräldrar. Filmen är tillverkad under tolv år och skådisarna åldras som människor gör. Den lille pojken får mörk röst och nästan vuxna drömmar. Trots den långa produktionstiden och att människorna i den förändras är tonläget detsamma. Så känsligt och nära är det sällan man kommer karaktärerna på vita duken.
Filmen är så långt från glättiga Hollywoodskapelser man kan komma.
Hur fick de finansiärer till en sådan långsiktig och oinställsam film och hur lyckades de göra den så makalöst tonsäker? Otroligt!