Solen häller sin degel av vibrerande ljus rätt ned i det dike som Västerlånggatan bildar genom Gamla Stan. Röster på tyska, Ryska och Italienska.
Vi har gått runt Djurgården och Urban står på gatan och röker en efter-fikat-cigarett medan jag sköljer ned de sista tuggorna av en surdegsfralla med en stark Latte. Småpratar med Christer och en kaffedrickande dam. Hon känner igen min röst och prisar ”Ring P1”.
”Hur förbereder du dig inför en sändningsperiod?” undrar hon.
”Tja” svarar jag ”så här inför Valet är det extra viktigt att läsa alla tidningar och lyssna på Radions samhällsbevakning”.
”Kan just tänka det” säger hon och nafsar i en Hjortronkaka.
Fast där ljög jag så att klockorna går baklänges för vem blir klokare av allt Valfläsk och Sista-minuten-utspel?
I själva verket förbereder jag mig genom att träna och läsa/lyssna på böcker
Björn Ranelids senaste, en dystopi som heter ”Kärleken och de sista människorna på jorden”, handlar om en Morfar och en 5-åring som försöker klara livhanken i ett sönderbombat Stockholm. Förmodligen har BR läst både ”The Road” av Cormac McCarthy och en del annat och skildringen är mäktig och brutal men givetvis, det här är Ranelid, växer Kärlek och Humanism ur askan. Den stora behållningen är hans oefterhärmeliga sätt att läsa sin egen text.
Marie Hermansons ”Skymningslandet”, läst av Kerstin Andersson är en tät berättelse om den fnoskiga damen i den stora herrgården och flickorna som får arbete med att hjälpa den gamla kvinnan att stanna kvar i förr-i-tiden.
Medan Rufus en bra bit efter 24.00 senaste natten klev kors och tvärs över sängen började jag med Bea Uusmas ”Expeditionen. Min kärlekshistoria” och sopbilen började brumma nere i gränden innan jag förmådde lägga undan boken.
Så mycket har skrivits om Andrées polarexpedition men Bea Uusma berättar så personligt och fängslande att man samtidigt som man får reda på fakta, får, trots att man vet att det kommer att gå åt helvete, gåshud av spänning. Hon borde skriva läromedel.
Tre hyfsat unga gubbar, i bristfälliga kläder och en tafflig ballong, är så uppfyllda av sitt självpåtagna uppdrags ädelhet att de med öppna ögon susar rätt in i en för tidig död: Är inte det en bra bild av vår tids självgoda övertro på sig själv?
Boken är betydligt mer givande än en Valdebatt i September 2014.