”Visst träffade du din fru i tvättstugan?” Hans andedräkt är som ett urdrucket barskåp, han har en liten bandspelare i handen och då jag varit med förut vet jag att han är den snaskigaste av alla snaskiga skvallerjournalister.
”Visst har jag träffat min fru i tvättstugan men det var inte där det sa klick” försöker jag. ”Just det!” utbrister han lyckligt som vore det han som avslöjade Watergate. ”Tvättstugan var det” I hans etylindränkta hjärna spelas nu filmen ”Kärlek på+90”. Fakta betyder ingenting.
Felix och jag är på Svenska Filminstitutets jippo kring två nya dvd-boxar: ”Hembiträdesfilmer” och Pilsnerfilmer”. Nils-Petter Sundgren står en bit bort, Sissela Kyhle stryker omkring men den satans skvallerreportern har mig i ett järngrepp. Han flämtar i mitt öra: ”Och hur är det med TussTuss?” Fanskapet menar TullaMaja men jag håller god min och säger att hon mår alla tiders. Felix garvar förtjust.
Vi har just sett en fantastisk film från 1942, titeln är ”Husets slavinnor” om jag inte är ute och cyklar och Dagmar Ebbesen spelar en ljuvligt godhjärtad skräcködla till hushållerska. Hon håller fabrikörsfamiljen i Herrans tukt och förmaning och fast kriget pågår ute i Europa och de förstarapporterna om Judeförintelsen har publicerats i Göteborgs Sjöfart och Handelstidning under den självständigt tänkande Torgny Segerstedt, är tonläget i filmen gladnaivt och klämmig.
En aning allvar blir det när det visar sig att den gosse hushållerskan födde efter ett ungdomligt snedsprång och lät adoptera bort, nu ska gifta sig med fabrikörsfamiljens 19-åriga dotter.
Vips blir alla släkt och godheten triumferar.
Så var det inte, fast berättelserna har beröringspunkter, i filmen”Philomena” som jag såg med Maria härom kvällen i Stocka, Hälsingland. Där saknades såväl skvallerreportrar som Nils-Petter men stämningen var varm. Filmen, vi var 8 i publiken, var gripande och hade inget okomplicerat lyckligt slut. Philomena födde ett utomäktenskapligt barn hos nunnorna på Irland. Dessa godhetens särkklädda drakar tog barnet ifrån henne och när Philomena som mogen dam eftersöker sitt barn visar det sig att detta dött, efter ett framgångsrikt liv i USA, i AIDS och i slutet av sitt liv återvänt till nunnorna och blivit begravd på deras gravplats. Klostret slöt sig som en mussla kring bortbytingens öde.
I ”Philomena” blir det ingen munter återförening. Man får en klump i bröstet och börjar hata självgoda nunnor.
När Felix och jag går hemåt i ett varmt duggregn längs Valhallavägen i den tidiga kvällen är vi riktigt uppåt. Det var en rolig film, och åter igen: Vad jag är glad över att jag, trots att jag inte ser, fått tillbaka detta med Filmens Värld.