Rufus inrättar sig som lägenhetskatt, vad ska han annars göra, och staden är, så här efter sommaren, precis som vanligt fast ändå lite ny.
”Här” säger Emma som en ljudfyr mitt i bruset vid gymmets öppna dörr. Hornsgatan larmar, det doftar mat från restaurangerna och människorna spatserar ivrigt pratande i sina telefoner.
Det är underbart, på sitt eget lilla vardagsvis, att kliva in på World Class, prata med Emma och Johanna. Emma hjälper mig att återinstallera Teliamailen i telefonen.
”Var det något annat?” undrar hon men det blir bra så här. Det enda jag vill är att ro som en galning, lyssna på musik och låta tankarna slingra hit och dit.
Hög som ett hus på kroppseget Endorfin traskar jag hemåt. Folk hejar och i korsningen Tyska Brinken/Skomakargatan stöter jag ihop med Greven.
Han har denna dag påbörjat en bana som Gymnasist.
”Hur var det i skolan?”
”Jo då, för fan, det var nog bra”
Katter är som barn väldigt anpassningbara och tur är väl det! Rufus har säkert tankar i sitt huvud att snart är jag ute på landet igen och jagar små möss o myser! Vet ni det tror jag!
Y-buss-Ulla