Pratar med Jullan via Skype och eftersom hon befinner sig i Sydney, på andra sidan jordklotet, och jag står upprätt, borde hon vara upp och ned.
Hon vill inte hålla med om detta men det spelar ingen roll. Det är så skönt att höra hennes röst.
”Det börjar bli sommar här igen efter den två månader långa vintern”.
”Och hur kallt är det på vintern?”
”Det går ända ned till +15”.
Det är sensommar och säkert +20 när jag tar dagens promenad och går bort längs Riggbacksvägen. Denna vägstump är ett par hundra meter lång och sammanfogar byarna Å och Djursta. Detta är vägen som ingen bryr sig om den kan knappast hittas på den mest fiffiga GPS.
”Jaha ja” säger en röst mitt i alla utvuxna eftersommardofter ”här står jag vid mitt föräldrahem”.
Rösten visar sig tillhöra Nisse Broberg, 95, och vi hamnar i samspråk.
Det har varit några ägarbyten på den kåken sedan den tiden.
”Farsan plockade ned en timring i byn Mugg, strax Öster om Bäling och Bälingsjön, satte upp den här och byggde övervåning i lösvirke. Hela kalaset gick på 4 000:- och det var en hel del år1924”.
När han berättar om alla gårdarna, och det som om det vore igår, träder ett helt annat liv fram. Där var de som dött i ”Spanskan”, nästan varje gård hade kreatur och barn, som aldrig hade sett en dator, sprang längs byvägen.
Jag uppdaterar honom på vilka som bor i husen idag och jag känner mig grym. Det är inte roligt att peta i den där bilden av en verkligt levande landsbygd.
Anders kommer förbi på sin åkgräsklippare och jag ber honom ta en bild på Nisse och jag.
”En sådan där klarar jag mig utan” säger Nisse och menar min iPhone med vilken Anders tar bilden.
”Du menar inte att du lever ett värdigt liv utan mobiltelefon?” försöker jag.
”Jo du, det går väldigt bra”.
Det är väl klart, att det går bra, att leva utan mobiltelefon …