Ute duggar det ur tunga moln. Rufus håller sig inne och lika bra är det. Det finns så många farliga bilar, rävar, grävlingar och lodjur där ute. Det är en hård värld.
Ligger på sängen och lyssnar på en Amerikansk podcast: ”This American life” och det låter som P1:s ”Tendens” fast flummigare. Avsnittet handlar om att det i varje grupp människor finns, precis som den pratsamme, den tystlåtne, den klyftiga och den som har ett rätt prövande ihåligt skratt, även den som är direkt elak. De som är elaka ser i regel så bra ut och är samtidigt så sluga att de flyter ovanpå med sin elakhet. Den elake kan ha trogna följare, ungefär som Måns har Bill och Bull.
En sak som är väldigt provocerande är att den som är begåvad ”har råd” och kommer undan trots sin elakhet.
Dessa funderingar kan jag sno och använda i ”Ring P1”.
Greven grymtar nyduschad och med en rakhyvel bearbetar han sin Skepparkrans av borstiga fjun. Det känns högtidligt. Han inleder sin bana som man och decennier av rakning ligger framför honom.
Jag kan inte hålla mig från att komma med goda råd. Man har ju en del rakning bakom sig, om man säger så. Om man lade alla engångshyvlar som jag förbrukat i en rad skulle den förmodligen nå från Jättendal till Gnarp (1 mil). Oavsett vad jag uträttat i detta liv har det varit ett fasligt rakande.
”Det står två flaskor rakvatten på hyllan, en standard från Apoteket som väl inte är så upphetsande och en exklusiv sort som är mera för hårdingar.”
”Svider inte sånt där?”
”Jo ” Säger jag ”Men så är det att vara man.”