Ledartackans skälla pinglar nere i fårhagen, luften är tjock av sommargrönska, H följer med Anna-Clara ned till hönsen och får ett gäng ”hemägg”. Thomas ställer i ordning inför middagen, bränner sig men kämpar vidare, grillat kött, specialsås, bönor och klyftpotatis. Katten stryker sig mot våra ben, Po hjälper mig att ladda ned en pod-app, inte bara hans egen Norrlandspodden utan en massa som jag inte vet när jag ska ha tid att lyssna på, varpå han berättar om hur besvärligt det var att växa upp med föräldrar som lämnat staden för att på landet förverkliga en massa fina saker. Han säger att hela Södermalm är fullt av nu vuxna barn, avkommor till nu böjda och grånade Hippies. De tror att det är synd om dem men varför skulle det vara det? De är ju bara stukade över att föräldragenerationen kom på en hel del och det rakt framför nosen på dem och kvar finns inte så mycket att upptäcka. Klart de hänger läpp.
”Skriv en bok” säger vi uppmuntrande till Po, man ska ju inte gå och ruva på svåra saker”. Berätta hur det var och det utan att utelämna några generande detaljer” men han har fullt upp med att skriva sitt kommande ”sommar, sommar”-program.
Samtalet slingrar hit och dit och kommer en stund att handla om Megarockstjärnor som förpuppats i ett ogenomträngligt skal av berömmelse. Kanske är de hemskt ensamma inuti sin exil från det vardagliga.
Po berättar om en gång, var det på Radison hotell i Norrköping eller var det i Luleå, skit samma, Bob Dylan hade i vilket fall spelat (kass konsert) och in i det närbelägna hotellets matsal kommer Bob Dylan i egen hög person, ensam och slår sig ned med en Pyttipanna och ett glas vin.
Alla i lokalnen var fruktansvärt medvetna om att Den Största av De Stora satt ensam och slevade i sig Pytt. Luften var så tjock av ”men Gud i Himlen, där sitter ju Bob Dylan” att folk fick svårt att andas. Ögonblicket hade en betydelse av ofattbara mått men ingen rörde en fena.
Till slut tog Carla i ”Eldkvarn” sig i kragen, satte allt på ett kort och stegade fram till Dylan. Denne satt lutad över sin tallrik, med gamnacke hade han ansiktet vänt nedåt och utan att titta upp sa han ”Go away”.
Har hört en variant på den där. Då sitter han ensam på en parkbänk. Resten är ungefär det samma. Osäkert om det var Carla dock.
Även Bob har känslor.