H satte upp hängmattan mellan äppelträden innan hon for men att lyssna på sommargrannarna genom häcken är som att vara inlåst i en värmländsk pilsnerfilm.
Greven får gäster. Två killar har rest från trakten av Karesuando till Sundsvall med landsvägsbuss: 18 timmar på stekheta Galonsäten har gjort dem möra och de finner sig väl tillrätta i vårt öppna Hälsingska landskap.
Greven ropar rysligt hemska könsord, hans hjärta är hos Brasilien, när vi tillsammans sitter framför TV:n där tyskarna maler ned det som ska vara ett av världens bästa fotbollslag.
De sover, precis som Rufus, halva dagen och sitter, när de kvicknat till, i skuggan, slöpratar som värsta Mexikanerna.
Jag går runt byn. Det är min uppgift. I alla väder. Stöter ihop, han gör en av sina legendariska stoppsladdar, med Ryssläraren Bosse. Han lär mig några Ryska glosor när vi står där i Åvägens damm. Han är på väg till Bergsjö för att köpa några öl.
”Men du är vit, va?” undrar han.
”Som snö” intygar jag och går hem för att fortsätta läsa: ”Allt det där jag sa till dig var sant” av Amanda Svensson och jag återupplever den där klaustrofobiska öppenheten som präglar livet på somliga folkhögskolor. Bollnäs folkhögskola var precis som hon beskriver sin skånska skola. Det börjar som en fristad och slutar som en psykklinik, fast alltid med kafferaster, Soaréer och storsamlingar. Flickan i just den här boken hamnar i klorna på ett väldigt självgott, sadistiskt och mycket ungt Gubbslem.
”Där jag ringer ifrån” av Raymond Carver är en novellsamling som Stanley rekommenderade å det varmaste men jag orkar inte. Där är för många tråkiga människor som säger tråkiga saker och utför tråkiga handlingar.
”Hjärtpunkten” av Graham Greene är en bok som H:s pappa hade i sin måste läsa-lista och den är väl bra. Banal men inte magisk som Greenes böcker brukar vara. Britter är under kriget isolerade i Afrika någonstans, svetten dryper och det enda de kan göra är att dricka Gin och lösa upp sina jag. Huvudpersonen Scooby önskar att hans kvinnor var lyckliga men då han är oförmögen att verkligen älska, någon annan än sig själv, tar han en överdos och lämnar in.
Nu längtar jag efter en storartad, gränslös, tragisk och rolig bok.
Ett tips, någon?
”Tiden second hand” av Svetlana Alexijevitj !
”Adjö det ljuva livet”, men den har du kanske redan läst? Har bara hunnit 100 sidor ännu så kommer med en fullständig recension om du vill och inte vet redan:-), men så mycket bättre än jag trott och verkligen intressant stockholmsskildring, du måste känna igen mycket. Tror folk väntade på något exklusivt om kungen m fl men hittills tunnsått:-), och tror att hon skriver ytterst lite om dem och därför tappade folk intresset för boken. Med folk menar jag just folk och skvallerjournalister. Camilla Henemark har verkligen ett liv som inte är ett dussinliv, bara den norrländska mormodern är ju något särskilt i sitt slag:-). Intressant barndoms-och ungdomsskildring.
”Mörka platser” av Gillian Flynn.
Stoner av John Williams. Så rak, enkel och gripande. Läste och läste och grät!
Stoner, lite fin i överkant enligt mig…för korrekt på nåt sätt, men visst… Antagligen har du läst alla Jonathan Troppers böcker annars är det nog vad du behöver. Förmodligen är Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när man kan vara normal? också skåpmat, men så fantastiskt bra! Eller Caitlin Moran? Eller Julio Cortazars nonsensnoveller i Kronoper o Famer? René Vazquez Diaz Städer vid havet? Kathleen Winters Annabel är inte så rolig, men så bra! Staziuks Taksim är också så himla bra, märkligt tragikomiskt fast det säkert är en verklighet för många…Och Mehmet Merat Somers Istanbuldeckare… där kan man tala om humor och gränslöshet, och lite sorgset…det var de spontana tipsen, kanske kommer det fler!
Tack Snälla för alla tips och fortsätt gärna! Hej från Täppas