Grinande dödskallar. Självlysande giftormar med huggtänder som sylvassa 7-tums spikar. Rassel av kedjor. Ödsligt droppande vatten, lukten av gravkammare och råttor stora som rävar.
Har jag ätit Magic Mushrooms och tänt snett? Nej.
Har jag överförd resfeber då H och Greven reser till New York imorgon? Nej, inte det heller.
Jag har varit utan telefon i ett och ett halvt dygn och jag frågar, när den nya apparaten ligger och gullar sig i min hand, killen bakom disken om telefonen som jag känner på det nya fodralet är Steve Jobs? Det visar sig att det inte är det men vi börjar prata om mannen, myten och legenden.
”Han gick ju uti öknen, käkade LSD och fick uppenbarelser som ledde till den här telefonen” säger jag.
”Ja, precis som Jim Morrison i The Doors” lägger han till och det är då jag får ett anfall av ”Rockfarfar” igen:
”Jag hörde Jim Morrison och The Doors på konserthuset på 60-talet” hör jag mig själv säga.
”Fan” säger snubben ”Och jag som föddes först -74”.
Det är på vippen att jag börjar skryta om att jag hört såväl Jimi Hendrix som Cream, Led Zeppelin och The Mothers of Invention med Frank Zappa men jag håller igen. Nu ska vi vara glada.
Ute på gatan rullar hysteriska studentflak förbi och jag har en ny telefon och kan ringa och gratulera Jullan i Sydney på hennes 22-årsdag.
Dessutom är det avslutning för Grevens skola i Sofia Kyrka ikväll och jag vet att jag kommer att få en lycklig och sorgsen klump i magen när de framför alla tiders superhit: ”Den blomstertid nu kommer”.