Tiden. Ständigt denna tid och själva livsklockans egendomliga tickande.
Greven och hans musikklass på Kulturamas Grundskola har avslutningsshow för 9:ona på Nalen.
Förra gången jag var i lokalen var jag kanske 13-14 år och hade följt med farsan till Stockholm. Han satt på”Cattelin” eller på ”Tennstopet” och drack med en bekant. Jag kunde lätt slinka ur hans radar och lubba som en tokig längs gatorna på Norrmalm för att hitta Nalen och smita in.
Bengan Dahlén i ”Fläsket Brinner” avverkade just en slamrig ”Wild thing” varpå snabbhumoristen Bertil Bertilsson klev upp på scenen, tog fram en hovtång, sniffade vällustigt på den och utbrast:
”Ah, jag känner doften av tång!”
Nu nästan 50 år senare är lokalen fylld med föräldrar, lärare, klasskamrater samt släkt och vänner. Ljusrigg och saftigt PA, som alltid när Kulturama visar upp sig.
Fabbe hamrar på trummorna, Alton sjunger och efter en tungt gungande ”Gimmie Shelter” kör de, med Greven på bas, Nirvanas ”Smells like teen spirit”.
Publiken klappar takten och tjoar. Av någon anledning kommer jag att tänka på grevens förlossning. Den skedde för drygt 16 år sedan under stort buller och bång. Nu står han där och spelar bas.
Livet är så konstigt. Ibland är det så konstigt att man får en klump i bröstet.