När jag kommer ut ur T-banegången mellan Gamla Stan och Riddarfjärden sitter ett gäng Skinnskallar på Helikopterplattan. De utför en konverteringsseans där de kastar sina gamla dumma jag och genom att fatta varandras händer, nynna buddhistiska fredsramsor och måla varandras kroppar med Kärlekssymboler, blir de kvitt sina rasistiska Skinnskallerier. De pånyttföds som goda, kärleksfulla och ansvarstagande människor.
Nej, detta är förstås ett Aprilskämt för över Staden vilar fortfarande en dov stämning efter Fotbollsmordet. En person är anhållen och var liksom på sätt och vis med och dödade en annan människa men nekar till brott. Vad är då ett brott? Inte är väl detta ett Aprilskämt, för det är inte roligt.
På gymmet pågår livet som vanligt. Flickorna i Receptionen vill kramas men jag säger att jag inte törs. Vadå? Undrar de och jag säger att den här våren har nog av motlut, uppblossande våld och en privatekonomi så bräcklig att jag krossar barnens sparbössor, och att bli gubbsjuk ovanpå det vore fan ta mig droppen.
”Äh Strunt” säger de och skrattar sorglöst. En sak som är bra med mitt gym är att ingen är vidare värst road av vare sig Genusvetenskap eller HBTQ-frågor.
Lindas mage växer och Peter får mig att hänga över, och maggnugga, en stor boll.
