Den Sydafrikanska grytan med Lammkött och små persikobitar och tillhörande gult ris som serverades på Publicistklubbens möte på Kulturhuset smakade alla tiders, tyckte både Felix och jag, men debatten om hot mot journalister var rätt vattnig.
För en programledare i ”Ring P1” är hot om ond bråd död vardagsmat och den journalist som sticker ut det allra minsta får smaka på både subtila hot såväl som våldsamma.
När jag för en massa år sedan höll på med ett reportage om snöskoterkulturen ringde chefen för tekniska nämnden i samhället jag verkade och upplyste mig om att jag, om jag gjorde något ”tråkigt”, om snöskoteråkning skulle det gå illa för både mig och min familj.
Så där har det hållit på men det är inte endast rasister och andra främlingsfientliga som kommit med hot utan även elöverkänsliga, homeopater och andeskådare.
Under kvällens debatt höll Peter Wolodarski på att spricka av självgodhet och DN framställdes som Ljuset, Sanningen och Demokratins spjutspets. Själv kände jag min försörjning hotad när samma tidnings ledare ville entlediga mig från det uppdrag jag har hos SR. Det var det där med att jag glappat för högt om Rondellmannen.
Thomas Matssons och Expressens beslut att publicera anonyma näthatare med namn och bild ansågs av samtliga som vällovligt och Henrik Arnstad dök upp som gubben i lådan, han vill gärna äga frågor om yttersta högern, och talade om att hoten blivit mindre vulgära och uppenbara. Nu infiltrerar de onda nämnder och politiska församlingar.
Det konkretaste och mest vardagsnära om hur det är när medarbetare får sina fönster inslagna gång på gång och hur det känns att ha ett gäng våldsbenägna busar på redaktionen kom från Östgötacorrens Charlotta Friborg.