Söndagen den 3:e Advent är det inte Glögg hos Krönikörernas Överstepräst (Godmorgon Världen i P1) Ludvig Rasmusson och fotografen Ulla Montan. Det är Indisk soppa (Ulla har varit på matlagningskurs) och hembakat bröd.
Medelåldern är hög, precis som stämningen. Snacket går, bl.a. om Dan Josefssons Sätersektbok, myten om bortträngda minnen och om Göran Lamberts problem med att medge att han kanske haft fel. Vitaliteten är fjärran ett segt och lomhört pro-möte. Vidare talar vi om konst och Ludvig förklarar att han varken vill ha tavlor på väggarna, ha bakgrundsmusik eller besöka sevärdheter.
Ludvig, som dagen innan varit på fotografiska muséet och hållit föredrag om åldersfixering, är 77, och springer varje morgon tillsammans med Ulla, 64, och deras hundar 6 km.
Givetvis blir det hundprat och många håller med H om att jag skulle ha mycket glädje av en ledarhund. Jag är inte så säker för hur ska jag som blind kunna plocka upp hundens bajs (jag hatar själv att trampa i hundskit) och sedan är det där med deras slickande. Man vet ju var de varit och slafsat innan de pussar en på munnen.
Ludvig berättar om en hund han känner som kan skilja på höger och vänster och tillägger: ”det är mer än vad Ulla klarar”.
En av mina idoler dyker upp. Han har lika gnällig röst som Ludvig, de är bröder, är sångare, och heter Torkel Rasmusson. Jag älskar låtar som ”Tappa inte nya vantarna” och från senare år hiten ”Köpa skor” med ”Blå Tåget”.
¨Jag försökte få min dotter att skilja på höger och vänster en gång i tiden genom att förklara att höger är den hand (finger) som hon petade sig i näsan med. Svaret blev ”men jag petar mig med båda fingrarna”,
Det kanske går bättre för Ludwig när han skall förklara för sin fru.